Idag kom jag och tänka på ett problem som jag har fått höra och erfara att det är väldigt typiskt svenskar. Jag var och jobbade på ett ställe som i princip består av två stora hallar, med en vanlig dörr för att ta sig från ena hallen till den andra. Under ett tag innebar mina arbetsuppgifter att jag passerade denna dörr fram och tillbaka ganska frekvent. Just då stod de fyra andra personer som var med på bygget och samtalade. ALLA stod precis vid dörröppningen trots at det fanns två stora hallar med enorma ytor. 6 gånger på 5-10 minuter gick jag förbi där, och genom ett litet "ursäkta mig" fick jag dom att flytta på sig så jag kunde komma förbi, och ändå stog dom kvar där varje gång.
Detta fenomen fick jag uppenbarat för mig för nåt år sen av en kompis som hävdade att det var typiskt svenskar. Alltid precis vid dörrar t.ex. utanför butiker, eller precis nedanför/ovanför rulltrappor etc står folk och samtalar. Varför inte ta några steg åt sidan, det bode kännas bättre för både dom som står där och dom som ska passera. Jag har sen dess funderat mycket på det nästan varje gång jag handlar och det har blivit att jag retar mig så enormt mycket på det.
Jag vet att jag kanske låter grinig, men som sagt borde det vara bättre för alla inblandade.
29 februari 2012
28 februari 2012
Tankar... Kanske lite för många tankar?
När jag gick i gymnasiet så kommer jag ihåg en dag då en klasskompis, som jag inte stod så jättenära egentligen, sa till mig "Marcus, du tänker väldigt mycket". Det han egentligen menade var att jag väldigt ofta, när jag hade förslag på saker och ting och så, inledde meningarna med "jag tänker att om man gör så här..." tex. Men det han sa har ända sen dess ekat kvar lite i mitt huvud. För trots att jag förstod varför han sa det, och att det egentligen bara var ett kul citat, så tänkte jag ändå att jag förmodligen faktiskt tänker för mycket ibland, och så tänkte jag vidare på det. Och efter ett tag när jag tydligen bara stått där och sett dum ut, utan att svara på hans kommentar så insåg jag att så måste vara fallet. Vart vill jag komma med detta då? Egentligen vet jag inte riktigt, men jag vill minnas att jag hade en tanke med det...?
Ibland tänker jag att jag tappat tron på männskligheten. Idag har varit lite av en sån dag. Jag har sedan länge fattat att det finns folk som gör andra illa, dödar, sårar och sviker, i vår värld. Men när nån som man verkligen stått nära sviker så börjar jag fundera. Om vi inte kan behandla dom som står oss närmast, och som var dag bryr sig om en, hur ska det då gå för männskligheten. Det är dagar som denna som filmen (jag har inte läst boken, men trots att den i mycket är olik filmen så gissar jag att grunddilemmat är det samma) "Liftarens guide till galaxen" har en skrämmande poäng.
För att samanfatta filmen dilemma ytterst snabbt så handlar det om en man som får reda av en utomjording att hela planeten Jorden ska rivas till förmån för en intergalaktiskt motorväg. En av anledningarna till rivningen är även att människan har förstört Jorden och människans syfte genom att sluta älska varandra. Hur det går i slutändan kanske man kan lista ut, men vägen till slutet är väldigt intressant. Jag brukar se den filmen ungefär en gång i månaden, men nu har jag inte sett den sen precis före jul, och känner att så fort det finns tid över så är det den filmen som blir nästa. Jag har egentligen svårt att förstå hur man kan se en film flera gånger, speciellt så ofta men den filmen är speciell. Nästan varje gång jag ser den så upptäcker jag nya sidor av filmen. Jag har även bestämt att nästa bok jag läser, om jag nånsin läser en bok till, som i så fall kommer bli mitt livs 7e lästa bok, ska bli Liftarens guide till galaxen.
Men tack och lov, så finns det fortfarande några få människor som vill väl. Som till och med vill främlingar väl. Jag vet att jag nämnde det i gårdagens inlägg, men jag är fortfarande smått chockad över att det finns sånna människor. Jag önskar att jag var än mer en sådan människa.
Nu ikväll har jag förresten varit och tränat rullstolsinnebandy. Jag skulle vilja tillägga "som vanligt på tisdagar". Men det senaste tisdagarna och torsdagarna har inte varit "som vanligt". För snart fyra veckor sen, på en firmafest med bowling så skadade jag nämligen höger långfinger, som har påverkat mig ända sen dess. Jag var visserligen och försökte träna förra tisdagen, men då var det riktigt jobbigt med fingret. Att skjuta var omöjligt. Idag var det helt annat. Jag kunde köra i princip för fullt, vilket kändes som om jag var helt slut efter att inte tränat på så många veckor. Och skotten... Mina skott idag satt nästan bättre än innan jag skadade fingret. Mest stolt blev jag över ett av de längsta målen jag gjort, från ungefär tre fjärdedelar av plan. Egentligen borde det varit helt galet att jag ens tänkte att det inte skulle vara omöjligt att göra mål i det läget, och jag kände att jag borde egentligen blivit mer förvånad att den gick in, men på nåt sätt inbillade jag mig att det var ett bra läge, speciellt eftersom jag kännt att prickskjutningen stämmt bra innan. Men nog hände det att jag kände av fingret. Fick bl.a. ett skott på handen så det smärtade till en stund, men då tänkte jag bara på vad mina befäl i lumpen brukade säga "Pain is temporary, glory forever"(ungefär: smärta är tillfälligt, ära för evigt). Och glory, det hade jag ju redan lite i och med det lite speciella målet.
Andra tankar som varit ganska frekventa senaste tiden är tankar om framtiden. Jag har en ganska klar bild om var jag är på väg i livet. Men jag känner mig väldigt osäker på hur jag ska hitta dit. Den rakaste vägen kanske inte alltid är den lättaste eller bästa, liksom. Jag var lite inne på det igår också, men jag har som sagt senaste månaden kommit på smått vad jag vill med mitt liv, och vad jag vill tro på och så.
Men tron är ju inte allt. Ibland börjar jag känna mig gammal. Det brukar talas om kvinnors biologiska klocka, men jag tror faktiskt att även jag har en sådan. Drömmen om en familj och nya vänner har blivit allt större på senare tid. Och jag vet inte var jag ska ta vägen ibland. Går det inte bara att trycka på nån knapp, så att man kommer dit, till den där tryggheten, och underbara känslan? Var hittar man kärlek, vänskap och omtanke? Och alla dessa dejting-sidor som finns på nätet. Är det verkligen så man hittar kärleken? Ska man betala för att få kärlek? Jag kanske låter som en piratpartist nu, men jag tycker att alla dejtingsidor borde på nåt vis vara gratis "love want to be free". De flesta i min ålder som har träffat nån har gjort det antingen på nätet eller på krogen. Själv vet jag inte riktigt vad jag ska på krogen och göra, och har svårt att tänka mig att det är där som jag skulle hitta kvinnan i mitt liv. Ibland önskar jag att allt bara var som på film. Att det bara händer liksom. Att Julia Roberts plötsligt stiger in i min lilla bokhandel, eller att jag plötsligt möter Kate Winslet längst fram i fören på en båt till det förlovade landet, om ni förstår vad jag menar. Den där kärleken som plötsligt och oväntat dyker upp mitt i vardagens jäkt, och allt bara känns så bra med en gång. Finns det ens nåt sånt, ska jag fortsätta drömma om det, eller ska jag lita på nån dejtingsida som räknar ut att det finns 27 personer i västa götaland som passar mig till mer än 95%, som om man kunde räkna ut kärlek. Eller kan man det? Finns det vetenskap om det...?
Ikväll känner jag att jag har oerhört många tankar som vill ut. Det ovan är bara ett axplock av vad jag tänker och tycker just nu, men det är nog dom största och mest frekventa tankarna just nu, och det är ju faktiskt en dag imorgon också, som det så klychigt heter. Och jag är behov av sömn just nu, så jag måste nog ändå avsluta skrivandet här för idag och önska er alla en god natt, eller god morgon om ni läser detta på dagen. Eller så väljer ni bara nåt av följande alternativ, utefter var i livet ni befinner er (det är faktiskt ok att välja fler alternativ också):
God...
1: natt
2: morgon
3: förmiddag
4: dag
5: middag
6: eftermiddag
7: kväll
8: afton
9: fortsättning
10: fiskelycka
11: jul
12: be with you.
Ibland tänker jag att jag tappat tron på männskligheten. Idag har varit lite av en sån dag. Jag har sedan länge fattat att det finns folk som gör andra illa, dödar, sårar och sviker, i vår värld. Men när nån som man verkligen stått nära sviker så börjar jag fundera. Om vi inte kan behandla dom som står oss närmast, och som var dag bryr sig om en, hur ska det då gå för männskligheten. Det är dagar som denna som filmen (jag har inte läst boken, men trots att den i mycket är olik filmen så gissar jag att grunddilemmat är det samma) "Liftarens guide till galaxen" har en skrämmande poäng.
För att samanfatta filmen dilemma ytterst snabbt så handlar det om en man som får reda av en utomjording att hela planeten Jorden ska rivas till förmån för en intergalaktiskt motorväg. En av anledningarna till rivningen är även att människan har förstört Jorden och människans syfte genom att sluta älska varandra. Hur det går i slutändan kanske man kan lista ut, men vägen till slutet är väldigt intressant. Jag brukar se den filmen ungefär en gång i månaden, men nu har jag inte sett den sen precis före jul, och känner att så fort det finns tid över så är det den filmen som blir nästa. Jag har egentligen svårt att förstå hur man kan se en film flera gånger, speciellt så ofta men den filmen är speciell. Nästan varje gång jag ser den så upptäcker jag nya sidor av filmen. Jag har även bestämt att nästa bok jag läser, om jag nånsin läser en bok till, som i så fall kommer bli mitt livs 7e lästa bok, ska bli Liftarens guide till galaxen.
Men tack och lov, så finns det fortfarande några få människor som vill väl. Som till och med vill främlingar väl. Jag vet att jag nämnde det i gårdagens inlägg, men jag är fortfarande smått chockad över att det finns sånna människor. Jag önskar att jag var än mer en sådan människa.
Nu ikväll har jag förresten varit och tränat rullstolsinnebandy. Jag skulle vilja tillägga "som vanligt på tisdagar". Men det senaste tisdagarna och torsdagarna har inte varit "som vanligt". För snart fyra veckor sen, på en firmafest med bowling så skadade jag nämligen höger långfinger, som har påverkat mig ända sen dess. Jag var visserligen och försökte träna förra tisdagen, men då var det riktigt jobbigt med fingret. Att skjuta var omöjligt. Idag var det helt annat. Jag kunde köra i princip för fullt, vilket kändes som om jag var helt slut efter att inte tränat på så många veckor. Och skotten... Mina skott idag satt nästan bättre än innan jag skadade fingret. Mest stolt blev jag över ett av de längsta målen jag gjort, från ungefär tre fjärdedelar av plan. Egentligen borde det varit helt galet att jag ens tänkte att det inte skulle vara omöjligt att göra mål i det läget, och jag kände att jag borde egentligen blivit mer förvånad att den gick in, men på nåt sätt inbillade jag mig att det var ett bra läge, speciellt eftersom jag kännt att prickskjutningen stämmt bra innan. Men nog hände det att jag kände av fingret. Fick bl.a. ett skott på handen så det smärtade till en stund, men då tänkte jag bara på vad mina befäl i lumpen brukade säga "Pain is temporary, glory forever"(ungefär: smärta är tillfälligt, ära för evigt). Och glory, det hade jag ju redan lite i och med det lite speciella målet.
Andra tankar som varit ganska frekventa senaste tiden är tankar om framtiden. Jag har en ganska klar bild om var jag är på väg i livet. Men jag känner mig väldigt osäker på hur jag ska hitta dit. Den rakaste vägen kanske inte alltid är den lättaste eller bästa, liksom. Jag var lite inne på det igår också, men jag har som sagt senaste månaden kommit på smått vad jag vill med mitt liv, och vad jag vill tro på och så.
Men tron är ju inte allt. Ibland börjar jag känna mig gammal. Det brukar talas om kvinnors biologiska klocka, men jag tror faktiskt att även jag har en sådan. Drömmen om en familj och nya vänner har blivit allt större på senare tid. Och jag vet inte var jag ska ta vägen ibland. Går det inte bara att trycka på nån knapp, så att man kommer dit, till den där tryggheten, och underbara känslan? Var hittar man kärlek, vänskap och omtanke? Och alla dessa dejting-sidor som finns på nätet. Är det verkligen så man hittar kärleken? Ska man betala för att få kärlek? Jag kanske låter som en piratpartist nu, men jag tycker att alla dejtingsidor borde på nåt vis vara gratis "love want to be free". De flesta i min ålder som har träffat nån har gjort det antingen på nätet eller på krogen. Själv vet jag inte riktigt vad jag ska på krogen och göra, och har svårt att tänka mig att det är där som jag skulle hitta kvinnan i mitt liv. Ibland önskar jag att allt bara var som på film. Att det bara händer liksom. Att Julia Roberts plötsligt stiger in i min lilla bokhandel, eller att jag plötsligt möter Kate Winslet längst fram i fören på en båt till det förlovade landet, om ni förstår vad jag menar. Den där kärleken som plötsligt och oväntat dyker upp mitt i vardagens jäkt, och allt bara känns så bra med en gång. Finns det ens nåt sånt, ska jag fortsätta drömma om det, eller ska jag lita på nån dejtingsida som räknar ut att det finns 27 personer i västa götaland som passar mig till mer än 95%, som om man kunde räkna ut kärlek. Eller kan man det? Finns det vetenskap om det...?
Ikväll känner jag att jag har oerhört många tankar som vill ut. Det ovan är bara ett axplock av vad jag tänker och tycker just nu, men det är nog dom största och mest frekventa tankarna just nu, och det är ju faktiskt en dag imorgon också, som det så klychigt heter. Och jag är behov av sömn just nu, så jag måste nog ändå avsluta skrivandet här för idag och önska er alla en god natt, eller god morgon om ni läser detta på dagen. Eller så väljer ni bara nåt av följande alternativ, utefter var i livet ni befinner er (det är faktiskt ok att välja fler alternativ också):
God...
1: natt
2: morgon
3: förmiddag
4: dag
5: middag
6: eftermiddag
7: kväll
8: afton
9: fortsättning
10: fiskelycka
11: jul
12: be with you.
27 februari 2012
Livets små och stora bekymmer och tankar
Ni som mot förmodan hållt koll på denna bloggen vet att jag på senare tid mest bloggat när jag har haft starka känslor. Oftast då negativa känslor. Gårdagens melodifestivaldiktsflumm var väl nåt man kan kategorisera in bland de negativa starka känslorna, även om det kanske inte var så jätteuppenbart.
Men redan under eftermiddagen vändes synen på det inträffade drastiskt och det kom stöd från ett oerhört oväntat håll. Och det glädjer mig enormt (saknar lämpligt superlativ). Dagens inlägg kan alltså definitivt inte kategoriseras ihop med inläggen med negativa känslor.
Som så ofta med starka känslor så handlar det som var så negativt igår även denna gången om kärlek. Jag har inte varit så flitig på att uppdatera bloggen, men tidigare i år träffade jag vad jag snart trodde var kvinnan i mitt liv. Det kändes som om det var som i en film. Men till slut fick jag reda på att det inte var som film fullt ut. I filmer är allt ofta sådär perfekt. I det här fallet hade hon en hemlighet. EN hemlighet, kanske nu tänker inte är låter så farligt, men av respekt kan jag självklart inte gå in på helheten, men det var illa nog. Har nog aldrig kännt mig så sviken. Men samtidigt känner jag att jag är glad att det kom fram så tidigt, så jag sörjer inte det.
Men nog om det. Eller? På väg hem från den måndagstraditionella pubquizen på bishops hade jag massa inspiration om saker att skriva om, men nu minns jag inte vad jag tänkte på att jag skulle skriva, så känns som om resten av inlägget kommer bli massa flum.
Men jo. På senare til har jag tänkt mycket livet. Både i stort och smått. Bland annat har jag väl på sätt och vis litegrann hittat tillbaks till nåt liknande den tron jag haft under mina yngre år. Jag säger inte att jag är överaktivt kristen som jag kanske en gång var, men jag är inte som jag sagt senaste åren "en gång kristen med många kristna värderingar kvar", längre. Känner mig rätt nöjd med det får jag säga, även om det kan bli än bättre, så klart.
I lördags (som nybliven singel och allt) gick jag på teateruppsättningen av Bibeln. När jag köpte biljetterna var det ju så klart tänkt att jag skulle gå på den med min flickvän, men nu föll det ju sig så att det inte var att tänka på längre. Efter ett utrop på sociala medier så fick jag till slut en ersättare; en ganska avlägsen väns lillebror. Det var helt klart trevligt. Osvenskt, men trevligt. Jag har iofs träffat honom tidigare, men aldrig umgåtts så på tu man hand. Alltid spännande med "nya" möten. Vad gäller teateruppsättningen så kan jag väl säga att den inte riktigt levde upp till förväntningarna. 4 timmar och 40 min lång var den. Visserligen inklusive två pauser. I alla recensioner stog det att man inte skulle avskräckas av det, för att tiden märkte man aldrig av. Men nog gjorde man det. Två akter hade varit lagom. Lite mindre monologer så skulle helheten vara bättre. Dock var den ändå väldigt välspelad och väldigt duktiga skådespelare, men som helhet var det ändå en besvikelse.
Mer tankar om livet. Jag har på senare tid upptäckt vad vi (läs jag) blir mer och mer beroende av sociala medier, i synnerhet då Facebook. Och det skrämmer mig, att man alltid måste vara uppkopplad, och alltid veta allt om alla. Även folk man inte träffat på år och dar. Eller ens träffat alls. Jag tänkte först då att jag skulle ta bort alla "vänner" som jag inte frekvent umgås med och eller håller nära mitt hjärta. Ganska snabbt insåg jag att min s.k. vänlista i så fall skulle bli väldigt kort, och det var lite på den vägen jag även insåg att det är mycket viktigare att umgås och bry sig om dom man verkligen håller av i verkliga livet. Ja, Facebook är en del av verkliga livet, och jag förstår att det är ett bra komplement när avståndet kan vara ett bekymmer. Men det ska inte vara främsta sociala umgänget, och varför ska man ständigt vara uppkopplad och kontaktbar? Jag låter kanske gammal, men i många fall tror jag det var bättre förr när man inte kunde bli nådd var och när som helst.
På grund av det så bestämde jag mig igår helt apropå ingenting att ha en mobilfri dag igår. Bortsett från att jag använde den för att beställa pizza så använde jag den inte en enda gång under hela dagen. Än en gång kände jag mig nöjd. För att toppa detta så bestämde jag mig för att idag vara helt utan Facebook. Jag fuskade redan under dygnets första minut med att skicka två grattis-inlägg till s.k. vänner som tyvärr blivit lite för avlägsna för min egen trivsel. Men i övrigt har det varit noll Facebook. För en tid sen var jag så beroende av Facebook att jag aldrig skulle kunna tänka mig ett helt dygn utan det. Men nu känner jag att jag mår inte illa, får inte panikutbrot, humörsvängningar eller sucidala tankar (ursäkta svengelskan). Därför har jag bestämt att fortsätta i samma linje. Ingen facebook imorgon heller alltså.
En vän har skapat listan "101 saker att göra under 1001 dagar" och jag har länge funderat på efterapa det, och skriva en egen sådan lista. En månad utan facebook skulle kunna vara en punkt känner jag. Men den listan får bli ett senare skede, och i så fall kommer det förmodligen nämnas här. Att blogga frekventare skulle på nåt vis kunna vara en annan punkt...
Helt plötslig dök det upp många tankar att skriva om, men nu får vara nog för ikväll, så håll till godo med det, så hoppas jag återkomma snart igen (ja, jag vet att jag skrivit det varje gång innan ett långt uppehåll, men nån gång kanske jag bryter den trenden...)
God natt och ta väl hand om er och era nära. Och som jag lärde mig igår, kanske inte nödvändigtvid bara era nära. Man kan göra underverk genom några korta ord till en mer eller mindre främling. Så jag rekomenderar alla att göra nåt så osvenskt som att upprätta kontakt med nån du inte känner. Det kan vara att ge ett leende mot nån på stan, kommentera en tweet från nån du aldrig kommenterar eller en kort men inte nödvändigtvis flirtig komplimang till nån du träffar. Du anar kanske inte vad det kan betyda, och i många fall kanske du inte ens vet i efterhand vad det har betytt för personen, men jag vet vad det kan betyda för en person i behov av ens en liten omtänksam gärning. Så visa vad ni bryr er om! God natt
Men redan under eftermiddagen vändes synen på det inträffade drastiskt och det kom stöd från ett oerhört oväntat håll. Och det glädjer mig enormt (saknar lämpligt superlativ). Dagens inlägg kan alltså definitivt inte kategoriseras ihop med inläggen med negativa känslor.
Som så ofta med starka känslor så handlar det som var så negativt igår även denna gången om kärlek. Jag har inte varit så flitig på att uppdatera bloggen, men tidigare i år träffade jag vad jag snart trodde var kvinnan i mitt liv. Det kändes som om det var som i en film. Men till slut fick jag reda på att det inte var som film fullt ut. I filmer är allt ofta sådär perfekt. I det här fallet hade hon en hemlighet. EN hemlighet, kanske nu tänker inte är låter så farligt, men av respekt kan jag självklart inte gå in på helheten, men det var illa nog. Har nog aldrig kännt mig så sviken. Men samtidigt känner jag att jag är glad att det kom fram så tidigt, så jag sörjer inte det.
Men nog om det. Eller? På väg hem från den måndagstraditionella pubquizen på bishops hade jag massa inspiration om saker att skriva om, men nu minns jag inte vad jag tänkte på att jag skulle skriva, så känns som om resten av inlägget kommer bli massa flum.
Men jo. På senare til har jag tänkt mycket livet. Både i stort och smått. Bland annat har jag väl på sätt och vis litegrann hittat tillbaks till nåt liknande den tron jag haft under mina yngre år. Jag säger inte att jag är överaktivt kristen som jag kanske en gång var, men jag är inte som jag sagt senaste åren "en gång kristen med många kristna värderingar kvar", längre. Känner mig rätt nöjd med det får jag säga, även om det kan bli än bättre, så klart.
I lördags (som nybliven singel och allt) gick jag på teateruppsättningen av Bibeln. När jag köpte biljetterna var det ju så klart tänkt att jag skulle gå på den med min flickvän, men nu föll det ju sig så att det inte var att tänka på längre. Efter ett utrop på sociala medier så fick jag till slut en ersättare; en ganska avlägsen väns lillebror. Det var helt klart trevligt. Osvenskt, men trevligt. Jag har iofs träffat honom tidigare, men aldrig umgåtts så på tu man hand. Alltid spännande med "nya" möten. Vad gäller teateruppsättningen så kan jag väl säga att den inte riktigt levde upp till förväntningarna. 4 timmar och 40 min lång var den. Visserligen inklusive två pauser. I alla recensioner stog det att man inte skulle avskräckas av det, för att tiden märkte man aldrig av. Men nog gjorde man det. Två akter hade varit lagom. Lite mindre monologer så skulle helheten vara bättre. Dock var den ändå väldigt välspelad och väldigt duktiga skådespelare, men som helhet var det ändå en besvikelse.
Mer tankar om livet. Jag har på senare tid upptäckt vad vi (läs jag) blir mer och mer beroende av sociala medier, i synnerhet då Facebook. Och det skrämmer mig, att man alltid måste vara uppkopplad, och alltid veta allt om alla. Även folk man inte träffat på år och dar. Eller ens träffat alls. Jag tänkte först då att jag skulle ta bort alla "vänner" som jag inte frekvent umgås med och eller håller nära mitt hjärta. Ganska snabbt insåg jag att min s.k. vänlista i så fall skulle bli väldigt kort, och det var lite på den vägen jag även insåg att det är mycket viktigare att umgås och bry sig om dom man verkligen håller av i verkliga livet. Ja, Facebook är en del av verkliga livet, och jag förstår att det är ett bra komplement när avståndet kan vara ett bekymmer. Men det ska inte vara främsta sociala umgänget, och varför ska man ständigt vara uppkopplad och kontaktbar? Jag låter kanske gammal, men i många fall tror jag det var bättre förr när man inte kunde bli nådd var och när som helst.
På grund av det så bestämde jag mig igår helt apropå ingenting att ha en mobilfri dag igår. Bortsett från att jag använde den för att beställa pizza så använde jag den inte en enda gång under hela dagen. Än en gång kände jag mig nöjd. För att toppa detta så bestämde jag mig för att idag vara helt utan Facebook. Jag fuskade redan under dygnets första minut med att skicka två grattis-inlägg till s.k. vänner som tyvärr blivit lite för avlägsna för min egen trivsel. Men i övrigt har det varit noll Facebook. För en tid sen var jag så beroende av Facebook att jag aldrig skulle kunna tänka mig ett helt dygn utan det. Men nu känner jag att jag mår inte illa, får inte panikutbrot, humörsvängningar eller sucidala tankar (ursäkta svengelskan). Därför har jag bestämt att fortsätta i samma linje. Ingen facebook imorgon heller alltså.
En vän har skapat listan "101 saker att göra under 1001 dagar" och jag har länge funderat på efterapa det, och skriva en egen sådan lista. En månad utan facebook skulle kunna vara en punkt känner jag. Men den listan får bli ett senare skede, och i så fall kommer det förmodligen nämnas här. Att blogga frekventare skulle på nåt vis kunna vara en annan punkt...
Helt plötslig dök det upp många tankar att skriva om, men nu får vara nog för ikväll, så håll till godo med det, så hoppas jag återkomma snart igen (ja, jag vet att jag skrivit det varje gång innan ett långt uppehåll, men nån gång kanske jag bryter den trenden...)
God natt och ta väl hand om er och era nära. Och som jag lärde mig igår, kanske inte nödvändigtvid bara era nära. Man kan göra underverk genom några korta ord till en mer eller mindre främling. Så jag rekomenderar alla att göra nåt så osvenskt som att upprätta kontakt med nån du inte känner. Det kan vara att ge ett leende mot nån på stan, kommentera en tweet från nån du aldrig kommenterar eller en kort men inte nödvändigtvis flirtig komplimang till nån du träffar. Du anar kanske inte vad det kan betyda, och i många fall kanske du inte ens vet i efterhand vad det har betytt för personen, men jag vet vad det kan betyda för en person i behov av ens en liten omtänksam gärning. Så visa vad ni bryr er om! God natt
26 februari 2012
Melodifestivaldikt eller bara flum...?
Aldrig aldrig, Ge aldrig upp!
Sanningen,
Shout it out På stormande hav
Why start a fire I din himmel?
Why am i crying?
Fårlåt mig!
Soldiers in The land of broken dreams,
Don't let me down
På väg.
Det går för långsamt - Just a little bit
The girl I mina drömmar,
Baby doll, Kyss mig!
Jag reser mig igen.
Amazing, Mirakel, Mystery, Euphoria, Goosebumps!
Allting blir bra igen
The boy can dance
(Banan med salt och peppar.
Och vem tusan är Chris Isaak?
Ungt blod?)
Sanningen,
Shout it out På stormande hav
Why start a fire I din himmel?
Why am i crying?
Fårlåt mig!
Soldiers in The land of broken dreams,
Don't let me down
På väg.
Det går för långsamt - Just a little bit
The girl I mina drömmar,
Baby doll, Kyss mig!
Jag reser mig igen.
Amazing, Mirakel, Mystery, Euphoria, Goosebumps!
Allting blir bra igen
The boy can dance
(Banan med salt och peppar.
Och vem tusan är Chris Isaak?
Ungt blod?)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)