Livet och det där andra..

...och då kanske främst det där andra.

Jag trodde jag var världsmästare i saknad. Men nu inser jag vad fel jag har haft. Jag har aldrig upplevt riktig saknad. Att vara ifrån sin flickvän i 3 veckor är ingenting, när man vet att hon finns där. Men när man saknar nån som plötsligt inte längre finns, som har varit en stor del av främst min uppväxt. Då blir allt bara tomt, och all saknad man nånsin kännt bleknar.

Men för att göra en kort historia lång, så backar vi tillbaka lite, och börjar nån helt annanstans. Närmare bestämt den där listan jag skrev om i förra blogginlägget; "Day zero project". Jag fick lite kritik för att vissa punkter var "löjligt lätta", och det kan jag ju hålla med om, men det var inte vidare lätt att få ihop 101 punkter, och nånstans framåt slutet av skrivandet så bara jag skrev, utan tanke på var ribban skulle sitta. Senare i efterhand började jag tänka att jag skulle göra om dom där löjligt lätta punkterna, och komma på nåt svårare, men efter igår känner jag att en av de löjligt lätta punkterna redan nu förmodligen kommer bli en av de viktigaste punkterna på hela listan, och bland det bästa jag gjort. Nånsin.

I förrgår, dagen efter att jag skrivit listan så vaknade jag, och med snön som låg kvar efter aprilvädret kvällen innan, så insåg jag att det var en utomordentlig bra dag för att rivstarta listan. Två av punkterna kräver ju snö, nämligen.

Punkt 86: "Göra upp en eld i naturen när det ligger snö på marken". Så jag begav mig till Halleberg och Hallsjön där jag gjorde upp eld, grillade och njöt av korv och chokladbanan, sittandes i snön. Jag överväger dock att diskvalificera mig på den punkten, för frågan är om det var så mycket snö på marken. Det var ju snö, men ändå inte riktigt så jag hade tänkt mig. Och hur är detta nu det viktigaste jag gjort i mitt lvi, undrar du kanske nu? Nej, nej, nej, den punkten har jag inte kommit till än, lugna ner dig. Det kommer... så småningom.

Min tradition på påskafton säger att jag ska gå premiärrundan runt Hallsjön. Men så blev det inte riktigt. Dels har jag redan gått den rundan ett par gånger, premiären var redan på trettondagsafton. Dels gick jag inte runt hela, mest pga snön (som jag precis skrev inte var så mycket?). Den lite klippigare delen av stigen runt sjön kändes inte helt bra att prommenera på själv, även med tanke på att det inte finns mobiltäckning där... Men jag gick nästan runt halva, och sen tillbaka, så det får väl godkännas ändå...

Men så.... I bilen på väg hem ringer min mor och berättar att mormor än fortfarande ligger på sjukhuset på grund av hjärtat, men att det nu var bättre än tidigigare i veckan iaf. Inte så mycket mer tänkte jag på det då. Kände mig mest glad över att det såg bättre ut, och åkte hem och duschade och satte mig och betraktade min lista, för att bocka av punkten att göra eld i snö.

Dagen låg ju framför, och jag hade inget planerat. I år blev en påsk helt utan påskmat och påskgodis, på gott och ont. Mest gott tror jag faktiskt. Ägg och påskgodis i all ära, men varför liksom. Ägg kan jag äta när jag vill, bara jag har lite tur att lyckas med äggkokningen, vill säga... Så jag tänkte; "Vad ska man hitta på idag då?". Och när man då sitter med listan framför sig, så är det ju bara att bläddra igenom tills man hittar en som passar för dagen. Så jag tänkte att jag skulle fortsätta rivstarten av listan och ändå göra en av dom där "löjligt lätta" punkterna som jag funderat på att ändra. Den tveklöst lättaste punkten då framstog som om det var Punkt 45: "Köpa blommor till någon". Det ska dock tilläggas att när jag skrev punkten så var det med tanke att det inte "någon" inte skulle vara flickvän, tilltänkt flickvän eller dyligt.

Så, vem kan tänkas bli glad av en oväntad påskblomma och besök av mig sådär på påskafton? Tankarna gick direkt till mormor, förmodligen med tanke på senaste telefonsamtalet. Sagt och gjort, iväg till blomsteraffären och köpa första bästa blomma. Jag är mycket för det-är-tanken-som-räknas-blommor. Eller ja, för mig är de flesta blommor sånna. Speciellt när det är jag själv som köper dom. En såndär blomma som jag själv kanske inte är jättesnygg att ha i mitt eget fönster, men som andra kanske uppskattar, och hur som helst så är det i alla fall tanken som räknas. Och i det här fallet så kan det inte bli tydligare än så tycker jag.

När jag kom till sjukhuset och mormors rum så slogs jag först av att hon var så pigg så att hon satt uppe, inte ens satt i sängen, utan satt vid fönstet. Jämnfört med förra veckan när jag träffade henne och hon inte gjorde annat än ligga kvar i sängen och såg väldigt svag ut. Jag överlämnade blomman och en flaska Loka, som jag vet att hon föredrog att dricka på sjukhuset. Vi pratade om allt och alla, rebelliskt nog struntade vi att besökstiden tog slut men till slut så kom vi till en såndär punkt när det kändes som allt som skulle sägas, var sagt och vi bara satt och tittade på varann för en stund. Hon tackade för att jag "unnat henne min dyrbara tid", men jag kände att jag skulle kunna sitta där i evigheter. Vad betyder tiden, i jämnförelse med att få umgås med nån som verkligen betytt mycket i livet.

Jag gick så småningom därifrån, med sann gjädje i själen. Det var så härligt att se att hon verkligen uppskattade att jag kom, och jag inbillar mig att hon förstod att jag inte kom bara för att det är sånt man ska göra när ens mormor ligger på sjukhus om man har tillfälle att titta in och visa att man kanske bryr sig. Och jag kände att jag hade dövat mitt dåliga samvetet för att jag inte besökt henne så mycket senaste halvåret, som jag känner att jag borde ha gjort. Men det besöket kändes som om det var nåt speciellt. Men jag anade verkligen inte vad som skulle komma...

Men så igår kväll, lite drygt ett dygn senare kom chocken. När jag stod i kassan på Hemköp av alla ställen. VM i telefonsamtal i fel tillfälle liksom. Det var pappa som ringde, och jag hörde direkt att han inte ringde för att undra hur det går med spisfläkten, eller för att han ångrat sig och var sugen på golf idag ändå...

Jag vet inte alls vad jag sa, vad jag gjorde eller vad som hände. Nu idag har jag iaf konstaterat att jag fick med mig maten jag handlade, bankkortet är i plånboken och verkar vara rätt betalat av att döma av kontoutdraget. Jag hatar normalt folk som pratar i telefon i kassan, och kassörskan tyckte förmodligen jag var värre än de flesta som gör det, för jag har inget minne av vad jag gjorde under tiden det korta telefonsamtalet varade. Jag bara fann mig själv liggandes i min säng och kände allmän tomhet. Min mormor fanns inte längre. Så var det. Hur jag än försökte så kunde jag inte begripa, hon ska inte försvinna! Hon ska bara finnas där, som hon har gjort hela mitt liv!

En liten stund senare så kom Erik. Vi pratade om allt och alla, men bara lagom mycket om mormor. Och det var nog bra. Ett gäng timmar senare så åkte han hem och jag insåg då att jag kände ett uns av vad jag inbillar mig att mormor kände efter mitt besök. Han är en såndär person, som inte kom för att man ska komma när ens vän behöver, utan för att man kommer för att man bryr sig. Och han vet mycket väl när han ska komma, och hur han ska få mig på andra tankar. Tack Erik!

Men ja, idag är en ny dag. Och klychigt värre första dagen på resten av mitt liv. Ett liv utan en mormor här på jorden. Men hon kommer för alltid ha en plats i mitt hjärta.

Och den där punkten: 45! Den kommer jag känna betyder massor. Slumpen? Nej, ALLT händer av en anledning. Det var meningen att jag skulle köpa en blomma, och att det var mormor som skulle ha den. Det tror jag iaf.

Eventuell fortsättning följer...

Ta väl hand om er alla! Och köp en blomma till "någon"!