Har inte bloggat vidare mycket nu igen. Tänkte dock bara uppdatera lite snabbt saker som har hänt på "101 saker att göra på 1001 saker"-listan sen sist.
Punkt nr 3: "Dansa bugg med någon". På talangjakten i Skövde idag var det prova-på-dag för olika handikappidrotter. Jag blev inslängd lite snabbt i rullstolsdansen. Det var bugg. Kanske inte vad jag tänkte på när jag skrev den punkten men jag är lat och hävdar att den är avklarad! Och jag bestämmer, sådeså!
Punkt nr 4: "Åka taxi". Denna punkten begriper jag inte ens varför jag har med. Det måste varit en utfyllnads-punkt. Jag har åkt taxi två gånger sen listan skapades, bägge gångerna på firmafest. Ena gången var det tom en limo med karaeoke. Videobevis finns, men är strikt hemligstämplat åtminstone tills min chefs 50-årsdag typ.
(nr 5 "gå en golfrunda under 30 puttar": Bara som parantes har jag iaf kommit ner en runda på 31 puttar. Magiskt!)
Punkt nr 8: "Träffa en person från twitter som jag inte träffat innan". Även den så sent som idag. Ikväll till och med. Ett spontant allmänt utrop om social stimulans slutade med bio tillsamamns med en twittrare. Check på det! Trevligt var det, och jag hoppas träffa både fler och mer gånger.
(Punkt 11: "Skänka minst 1000 kr till välgörenhet". Jag skänkte 13 kr till en insamling. Bara 987 kr kvar.)
Punkt 18: "Hjälpa Erik med en punkt på hans lista". Jag och han vann tillsammans i lag i en omgång i Trivial Pursuit, vilket stod med på hans lista. Check!
Punkt 33: "Besöka en svensk stad jag aldrig varit i.". Tidigare i sommar var jag i Värnamo. Apladalen närmare bestämt. Och jag är ganska säker på att jag aldrig har varit i Värnamo, tror inte ens jag åkt igenom Värnamo innan. Men det är upp till mina föräldrar att rätta mig om jag har fel där.
Punkt 34: "Åka Alliansloppet på under 90 min (medelstora, eller stora på 3 h)". 1h 17 minuter vill jag minnas att resultatet blev i år. Personbäsrta och check på det.
Punkt 41: "Besöka fem svenska landskap (0/5)" Åter igen en såndär löjligt enkel punkt. Jag har besökt dalsland, värmland, östergötland, halland, småland, bohuslän och skåne. Check med råge utan att ens behöva tänka tillbaka.
Punkt 56: "Åka färja 3 gånger (ej samma dag) (0/3)". En gång avklarad på midsommar. Malö-Flatö-färjan.
Punkt 61: "Handla på nätet 3 gånger (0/3)". Två gånger avklarat: Teefury-tshirts vid två tilfällen.
Punkt 74: "Besöka två huvudstäder (0/2)". Var i Oslo tidigare i våras. I sommar var jag i Köpenhamn. Oväntat enkelt avklarad punkt.
Punkt 77: "Spela 5 golfbanor jag aldrig spelat tidigare (0/5)" 3 avklarade: Falköping, Bredared och Borås.
Punkt 80: "Gå i kyrkan 5 gånger" 2 gånger avklarade. Inga kommentarer!
Jaja. Det var iaf vad som skett sen listan uppdaterades senast. Kanske inte så utförligt beskrivande, men det stuntar jag i... :P
30 september 2012
4 maj 2012
Jag trodde jag visste vad gråta var...
Det näst senaste inlägget avslutade jag ju med "eventuell fortsättning följer". Det var då inte tänkt såhär, men går nog ändå att se det här som en fortsättning...
Jag trodde jag visste var saknad var. Jag trodde jag visste vad gråta var. Men idag har jag insett hur fel jag har haft. Känns som om jag verkligen upptäckt vad sorg och saknad är. Och då inte som den gången man för första gången "saknade" sin snuttefilt.
Idag var det alltså begravning av mormor. Och en underbart vacker sådan. Tack alla iblandade som gjorde det till en så fin stund.
Äsch, mer än så orkar jag inte skriva. God natt!
Jag trodde jag visste var saknad var. Jag trodde jag visste vad gråta var. Men idag har jag insett hur fel jag har haft. Känns som om jag verkligen upptäckt vad sorg och saknad är. Och då inte som den gången man för första gången "saknade" sin snuttefilt.
Idag var det alltså begravning av mormor. Och en underbart vacker sådan. Tack alla iblandade som gjorde det till en så fin stund.
Äsch, mer än så orkar jag inte skriva. God natt!
21 april 2012
"Pojke lilla" - miljöbov i miljöstaden Trollhättan
Idag tänkte jag vara miljövän, invånare i "Miljöstaden Trollhättan" som jag är. Hur gick det då? Inget vidare må jag säga. Jag undrar verklligen vad som krävs för att få kalla sig miljöstad. Det kan knappast vara mycket.
Det hela började med att jag skulle gå iväg med pappersinsamlingen till återvinningsstationen. Trots att jag har närmare till den än till min bil så har jag inte varit där sen jag flyttade hit i augusti förra sommaren. Såhär i efterhand anar jag varför.
När jag kommer dit så står det klart och tydligt att kuvert INTE ska kastas varken bland "tidningar och trycksaker" eller "pappersförpackningar". I min värld är det en förpackning, gjord av papper, alltså en pappersförpackning! Eller? Kunde dom då inte skriva vart man ska sortera kuvert istället då?! Nä, varför göra det lätt att vara miljövän. Känns som det är mycket lättare att göra som jag ofta gör; att slänga ALLT i röd påse i soporna. (i Trollhättan med omnejd så är rödpåse i hushållssoporna brännbart, och grön komposterbart). Jag menar, ALLT brinner, det handlar bara om vid vilken temperatur. Dom borde snarare skriva tec. "brännbart vid 1000 grader Celsius", eller hur varmt det nu är i förbränningsanläggningen. Dessutom så öppnas ju tydligen alla soppåsar och maskiner sorterar ut det som är sorterat fel i röd respektive grön påse. Varför ska jag då sortera, när maskinerna ändå rättar?!
Vad i kuvert är det som gör att det inte är papper? Är det den lilla uns av lim som förstör det. Ska jag då klippa bort det och sortera limmet och kuverten för sig? "Tidningar och trycksaker står det, ett vanligt papper som det inte är nåt tryck på då? Inte konstigt att jag aldrig går till återvinningsstationen när dom gör det så krångligt.
Men höjden av allt var ändå när jag skulle åka till återvinningscentralen efteråt. Jag skulle slänga gamla köksfläkten, en sopsäck, 2 m kabel och två rullstolsdäck. Av bekvämlighetsskäl (Kom ihåg; att vara miljövän är ALDRIG bekvämt) tog jag min stora bil, trots att det mycket väl fått plats i min golf, eller med lite trixande hade jag nästan klarat av att köra det på en cykel. (jag har ju med lätthet köpt julgran med cykel så jag kan det där med lasta cykel). Men nu till sak igen. När jag kom dit, med min stora fina bil så krävde dom att jag skulle betala avgift för att jag hade stor bil. Jag förklarade att jag bara ytterst lite skräp som tveklöst skulle få plats i en Ford Ka t.o.m. och att jag inte borde straffas bara för att jag har stor bil. Det gick han inte med på, men när jag frågade om jag kunde parkera utanför och GÅ in med soporna, eller om jag var tvungen att åka och byta bil, eftersom jag ändå inte hade kontanter och isf var tvungen att åka och ta ut pengar ändå, så blev jag insläppt. Jag ångrar nästan att jag inte backade ut och parkerade utanför, och demonstrativt gick förbi inpasseringen med mitt skräp, för att bevisa vad patetiskt och tanklöst det var att kräva avgift.
Och så när jag då kom till första anhalten. "Elektronik och vitvaror". Köksfläkten var inga problem, men den här 2-meterskabeln höll på att starta 3e världskriget på återvinningscentralen. Borde inte acceptera att bli så förnedrad av någon som finns där "för att hjälpa till med sopsorteringen". Jag slängde kabeln i den containern där det stod en skylt "kablar UTAN kontakter". Bredvid den stod en med skyten "kablar MED kontakter". Då blev det plötsligt ramaskri! Han som var på elektronikavdelningen joggade fram till mig och utbrast "du får väl titta i och se att det bara är kablar med kontakter däri, pojke lilla". Jag blev helt stum... "POJKE LILLA"!? TA EN PALLYFT OCH BYT PLATS PÅ DOM DÅ, GUBBE FETA!!! Så jag tänkte, jag kan byta plats på alla skyltar på hela återvinningscentralen. Jag menar, man ska ju ändå inte gå efter dom, utan man ska ju tydligen kolla vad som är i containrarna och själv begripa vad som ska sorteras där...
Men inte var det slut där. När jag kom till att slänga sopsäcken som jag anser att jag hade sorterat efter "brännbart avfall" så skulle dom prompt gå igenom hela sopsäcken. Detta är nåt som händer i princip varenda gång jag är där. Har pratat om det med min far, som trots att han varit där betydligt oftare aldrig har varit med om det. Och nog hittade dom en wellpapp-bit på 10x20 cm som såklart inte skulle vara bland brännbart (nä, alla vet ju att wellpapp inte brinner?). "Det här kan du allt sortera bättre". Åtminstone inget "pojke lilla" där...
Så om man ska vara miljövän i miljöstaden Trollhättan så ska man förbereda sig på att bli både förnedrad och idiotförklarad för att man inte sorterat 138% helt rätt. Och då har jag inte ens nämnt att jag måste köra över sju miljoner farthinder som ökar CO2-utsläppen när man tvingas sakta in och accelerera mellan guppen, och att jag vid två ställen fick stå på tomgång bakom en buss bara för att det är omöjligt att köra om när bussarna tar på passagerare. Den som kallar Trollhättan för miljöstad borde skämmas! Nästa gång jag kommer till återvinningscentralen vill jag ha en kram, och "hej och välkommen till återvinningscentralen, och tack för att du gör ditt bästa för att bidra till en bättre miljö", istället för "använd ögonen, pojke lilla". Men nästa gång lär nog dröja. Dröjer tills jag känner för att bli förnedrad igen. Jag känner mig stolt över att stå emot, och kämpa som den miljöbov jag är. Se det som en demonstration. Så länge dom inte bättrar sig i attityden så kommer jag för evigt vara en miljöbov.
Det hela började med att jag skulle gå iväg med pappersinsamlingen till återvinningsstationen. Trots att jag har närmare till den än till min bil så har jag inte varit där sen jag flyttade hit i augusti förra sommaren. Såhär i efterhand anar jag varför.
När jag kommer dit så står det klart och tydligt att kuvert INTE ska kastas varken bland "tidningar och trycksaker" eller "pappersförpackningar". I min värld är det en förpackning, gjord av papper, alltså en pappersförpackning! Eller? Kunde dom då inte skriva vart man ska sortera kuvert istället då?! Nä, varför göra det lätt att vara miljövän. Känns som det är mycket lättare att göra som jag ofta gör; att slänga ALLT i röd påse i soporna. (i Trollhättan med omnejd så är rödpåse i hushållssoporna brännbart, och grön komposterbart). Jag menar, ALLT brinner, det handlar bara om vid vilken temperatur. Dom borde snarare skriva tec. "brännbart vid 1000 grader Celsius", eller hur varmt det nu är i förbränningsanläggningen. Dessutom så öppnas ju tydligen alla soppåsar och maskiner sorterar ut det som är sorterat fel i röd respektive grön påse. Varför ska jag då sortera, när maskinerna ändå rättar?!
Vad i kuvert är det som gör att det inte är papper? Är det den lilla uns av lim som förstör det. Ska jag då klippa bort det och sortera limmet och kuverten för sig? "Tidningar och trycksaker står det, ett vanligt papper som det inte är nåt tryck på då? Inte konstigt att jag aldrig går till återvinningsstationen när dom gör det så krångligt.
Men höjden av allt var ändå när jag skulle åka till återvinningscentralen efteråt. Jag skulle slänga gamla köksfläkten, en sopsäck, 2 m kabel och två rullstolsdäck. Av bekvämlighetsskäl (Kom ihåg; att vara miljövän är ALDRIG bekvämt) tog jag min stora bil, trots att det mycket väl fått plats i min golf, eller med lite trixande hade jag nästan klarat av att köra det på en cykel. (jag har ju med lätthet köpt julgran med cykel så jag kan det där med lasta cykel). Men nu till sak igen. När jag kom dit, med min stora fina bil så krävde dom att jag skulle betala avgift för att jag hade stor bil. Jag förklarade att jag bara ytterst lite skräp som tveklöst skulle få plats i en Ford Ka t.o.m. och att jag inte borde straffas bara för att jag har stor bil. Det gick han inte med på, men när jag frågade om jag kunde parkera utanför och GÅ in med soporna, eller om jag var tvungen att åka och byta bil, eftersom jag ändå inte hade kontanter och isf var tvungen att åka och ta ut pengar ändå, så blev jag insläppt. Jag ångrar nästan att jag inte backade ut och parkerade utanför, och demonstrativt gick förbi inpasseringen med mitt skräp, för att bevisa vad patetiskt och tanklöst det var att kräva avgift.
Och så när jag då kom till första anhalten. "Elektronik och vitvaror". Köksfläkten var inga problem, men den här 2-meterskabeln höll på att starta 3e världskriget på återvinningscentralen. Borde inte acceptera att bli så förnedrad av någon som finns där "för att hjälpa till med sopsorteringen". Jag slängde kabeln i den containern där det stod en skylt "kablar UTAN kontakter". Bredvid den stod en med skyten "kablar MED kontakter". Då blev det plötsligt ramaskri! Han som var på elektronikavdelningen joggade fram till mig och utbrast "du får väl titta i och se att det bara är kablar med kontakter däri, pojke lilla". Jag blev helt stum... "POJKE LILLA"!? TA EN PALLYFT OCH BYT PLATS PÅ DOM DÅ, GUBBE FETA!!! Så jag tänkte, jag kan byta plats på alla skyltar på hela återvinningscentralen. Jag menar, man ska ju ändå inte gå efter dom, utan man ska ju tydligen kolla vad som är i containrarna och själv begripa vad som ska sorteras där...
Men inte var det slut där. När jag kom till att slänga sopsäcken som jag anser att jag hade sorterat efter "brännbart avfall" så skulle dom prompt gå igenom hela sopsäcken. Detta är nåt som händer i princip varenda gång jag är där. Har pratat om det med min far, som trots att han varit där betydligt oftare aldrig har varit med om det. Och nog hittade dom en wellpapp-bit på 10x20 cm som såklart inte skulle vara bland brännbart (nä, alla vet ju att wellpapp inte brinner?). "Det här kan du allt sortera bättre". Åtminstone inget "pojke lilla" där...
Så om man ska vara miljövän i miljöstaden Trollhättan så ska man förbereda sig på att bli både förnedrad och idiotförklarad för att man inte sorterat 138% helt rätt. Och då har jag inte ens nämnt att jag måste köra över sju miljoner farthinder som ökar CO2-utsläppen när man tvingas sakta in och accelerera mellan guppen, och att jag vid två ställen fick stå på tomgång bakom en buss bara för att det är omöjligt att köra om när bussarna tar på passagerare. Den som kallar Trollhättan för miljöstad borde skämmas! Nästa gång jag kommer till återvinningscentralen vill jag ha en kram, och "hej och välkommen till återvinningscentralen, och tack för att du gör ditt bästa för att bidra till en bättre miljö", istället för "använd ögonen, pojke lilla". Men nästa gång lär nog dröja. Dröjer tills jag känner för att bli förnedrad igen. Jag känner mig stolt över att stå emot, och kämpa som den miljöbov jag är. Se det som en demonstration. Så länge dom inte bättrar sig i attityden så kommer jag för evigt vara en miljöbov.
9 april 2012
Livet och det där andra..
...och då kanske främst det där andra.
Jag trodde jag var världsmästare i saknad. Men nu inser jag vad fel jag har haft. Jag har aldrig upplevt riktig saknad. Att vara ifrån sin flickvän i 3 veckor är ingenting, när man vet att hon finns där. Men när man saknar nån som plötsligt inte längre finns, som har varit en stor del av främst min uppväxt. Då blir allt bara tomt, och all saknad man nånsin kännt bleknar.
Men för att göra en kort historia lång, så backar vi tillbaka lite, och börjar nån helt annanstans. Närmare bestämt den där listan jag skrev om i förra blogginlägget; "Day zero project". Jag fick lite kritik för att vissa punkter var "löjligt lätta", och det kan jag ju hålla med om, men det var inte vidare lätt att få ihop 101 punkter, och nånstans framåt slutet av skrivandet så bara jag skrev, utan tanke på var ribban skulle sitta. Senare i efterhand började jag tänka att jag skulle göra om dom där löjligt lätta punkterna, och komma på nåt svårare, men efter igår känner jag att en av de löjligt lätta punkterna redan nu förmodligen kommer bli en av de viktigaste punkterna på hela listan, och bland det bästa jag gjort. Nånsin.
I förrgår, dagen efter att jag skrivit listan så vaknade jag, och med snön som låg kvar efter aprilvädret kvällen innan, så insåg jag att det var en utomordentlig bra dag för att rivstarta listan. Två av punkterna kräver ju snö, nämligen.
Punkt 86: "Göra upp en eld i naturen när det ligger snö på marken". Så jag begav mig till Halleberg och Hallsjön där jag gjorde upp eld, grillade och njöt av korv och chokladbanan, sittandes i snön. Jag överväger dock att diskvalificera mig på den punkten, för frågan är om det var så mycket snö på marken. Det var ju snö, men ändå inte riktigt så jag hade tänkt mig. Och hur är detta nu det viktigaste jag gjort i mitt lvi, undrar du kanske nu? Nej, nej, nej, den punkten har jag inte kommit till än, lugna ner dig. Det kommer... så småningom.
Min tradition på påskafton säger att jag ska gå premiärrundan runt Hallsjön. Men så blev det inte riktigt. Dels har jag redan gått den rundan ett par gånger, premiären var redan på trettondagsafton. Dels gick jag inte runt hela, mest pga snön (som jag precis skrev inte var så mycket?). Den lite klippigare delen av stigen runt sjön kändes inte helt bra att prommenera på själv, även med tanke på att det inte finns mobiltäckning där... Men jag gick nästan runt halva, och sen tillbaka, så det får väl godkännas ändå...
Men så.... I bilen på väg hem ringer min mor och berättar att mormor än fortfarande ligger på sjukhuset på grund av hjärtat, men att det nu var bättre än tidigigare i veckan iaf. Inte så mycket mer tänkte jag på det då. Kände mig mest glad över att det såg bättre ut, och åkte hem och duschade och satte mig och betraktade min lista, för att bocka av punkten att göra eld i snö.
Dagen låg ju framför, och jag hade inget planerat. I år blev en påsk helt utan påskmat och påskgodis, på gott och ont. Mest gott tror jag faktiskt. Ägg och påskgodis i all ära, men varför liksom. Ägg kan jag äta när jag vill, bara jag har lite tur att lyckas med äggkokningen, vill säga... Så jag tänkte; "Vad ska man hitta på idag då?". Och när man då sitter med listan framför sig, så är det ju bara att bläddra igenom tills man hittar en som passar för dagen. Så jag tänkte att jag skulle fortsätta rivstarten av listan och ändå göra en av dom där "löjligt lätta" punkterna som jag funderat på att ändra. Den tveklöst lättaste punkten då framstog som om det var Punkt 45: "Köpa blommor till någon". Det ska dock tilläggas att när jag skrev punkten så var det med tanke att det inte "någon" inte skulle vara flickvän, tilltänkt flickvän eller dyligt.
Så, vem kan tänkas bli glad av en oväntad påskblomma och besök av mig sådär på påskafton? Tankarna gick direkt till mormor, förmodligen med tanke på senaste telefonsamtalet. Sagt och gjort, iväg till blomsteraffären och köpa första bästa blomma. Jag är mycket för det-är-tanken-som-räknas-blommor. Eller ja, för mig är de flesta blommor sånna. Speciellt när det är jag själv som köper dom. En såndär blomma som jag själv kanske inte är jättesnygg att ha i mitt eget fönster, men som andra kanske uppskattar, och hur som helst så är det i alla fall tanken som räknas. Och i det här fallet så kan det inte bli tydligare än så tycker jag.
När jag kom till sjukhuset och mormors rum så slogs jag först av att hon var så pigg så att hon satt uppe, inte ens satt i sängen, utan satt vid fönstet. Jämnfört med förra veckan när jag träffade henne och hon inte gjorde annat än ligga kvar i sängen och såg väldigt svag ut. Jag överlämnade blomman och en flaska Loka, som jag vet att hon föredrog att dricka på sjukhuset. Vi pratade om allt och alla, rebelliskt nog struntade vi att besökstiden tog slut men till slut så kom vi till en såndär punkt när det kändes som allt som skulle sägas, var sagt och vi bara satt och tittade på varann för en stund. Hon tackade för att jag "unnat henne min dyrbara tid", men jag kände att jag skulle kunna sitta där i evigheter. Vad betyder tiden, i jämnförelse med att få umgås med nån som verkligen betytt mycket i livet.
Jag gick så småningom därifrån, med sann gjädje i själen. Det var så härligt att se att hon verkligen uppskattade att jag kom, och jag inbillar mig att hon förstod att jag inte kom bara för att det är sånt man ska göra när ens mormor ligger på sjukhus om man har tillfälle att titta in och visa att man kanske bryr sig. Och jag kände att jag hade dövat mitt dåliga samvetet för att jag inte besökt henne så mycket senaste halvåret, som jag känner att jag borde ha gjort. Men det besöket kändes som om det var nåt speciellt. Men jag anade verkligen inte vad som skulle komma...
Men så igår kväll, lite drygt ett dygn senare kom chocken. När jag stod i kassan på Hemköp av alla ställen. VM i telefonsamtal i fel tillfälle liksom. Det var pappa som ringde, och jag hörde direkt att han inte ringde för att undra hur det går med spisfläkten, eller för att han ångrat sig och var sugen på golf idag ändå...
Jag vet inte alls vad jag sa, vad jag gjorde eller vad som hände. Nu idag har jag iaf konstaterat att jag fick med mig maten jag handlade, bankkortet är i plånboken och verkar vara rätt betalat av att döma av kontoutdraget. Jag hatar normalt folk som pratar i telefon i kassan, och kassörskan tyckte förmodligen jag var värre än de flesta som gör det, för jag har inget minne av vad jag gjorde under tiden det korta telefonsamtalet varade. Jag bara fann mig själv liggandes i min säng och kände allmän tomhet. Min mormor fanns inte längre. Så var det. Hur jag än försökte så kunde jag inte begripa, hon ska inte försvinna! Hon ska bara finnas där, som hon har gjort hela mitt liv!
En liten stund senare så kom Erik. Vi pratade om allt och alla, men bara lagom mycket om mormor. Och det var nog bra. Ett gäng timmar senare så åkte han hem och jag insåg då att jag kände ett uns av vad jag inbillar mig att mormor kände efter mitt besök. Han är en såndär person, som inte kom för att man ska komma när ens vän behöver, utan för att man kommer för att man bryr sig. Och han vet mycket väl när han ska komma, och hur han ska få mig på andra tankar. Tack Erik!
Men ja, idag är en ny dag. Och klychigt värre första dagen på resten av mitt liv. Ett liv utan en mormor här på jorden. Men hon kommer för alltid ha en plats i mitt hjärta.
Och den där punkten: 45! Den kommer jag känna betyder massor. Slumpen? Nej, ALLT händer av en anledning. Det var meningen att jag skulle köpa en blomma, och att det var mormor som skulle ha den. Det tror jag iaf.
Eventuell fortsättning följer...
Ta väl hand om er alla! Och köp en blomma till "någon"!
Jag trodde jag var världsmästare i saknad. Men nu inser jag vad fel jag har haft. Jag har aldrig upplevt riktig saknad. Att vara ifrån sin flickvän i 3 veckor är ingenting, när man vet att hon finns där. Men när man saknar nån som plötsligt inte längre finns, som har varit en stor del av främst min uppväxt. Då blir allt bara tomt, och all saknad man nånsin kännt bleknar.
Men för att göra en kort historia lång, så backar vi tillbaka lite, och börjar nån helt annanstans. Närmare bestämt den där listan jag skrev om i förra blogginlägget; "Day zero project". Jag fick lite kritik för att vissa punkter var "löjligt lätta", och det kan jag ju hålla med om, men det var inte vidare lätt att få ihop 101 punkter, och nånstans framåt slutet av skrivandet så bara jag skrev, utan tanke på var ribban skulle sitta. Senare i efterhand började jag tänka att jag skulle göra om dom där löjligt lätta punkterna, och komma på nåt svårare, men efter igår känner jag att en av de löjligt lätta punkterna redan nu förmodligen kommer bli en av de viktigaste punkterna på hela listan, och bland det bästa jag gjort. Nånsin.
I förrgår, dagen efter att jag skrivit listan så vaknade jag, och med snön som låg kvar efter aprilvädret kvällen innan, så insåg jag att det var en utomordentlig bra dag för att rivstarta listan. Två av punkterna kräver ju snö, nämligen.
Punkt 86: "Göra upp en eld i naturen när det ligger snö på marken". Så jag begav mig till Halleberg och Hallsjön där jag gjorde upp eld, grillade och njöt av korv och chokladbanan, sittandes i snön. Jag överväger dock att diskvalificera mig på den punkten, för frågan är om det var så mycket snö på marken. Det var ju snö, men ändå inte riktigt så jag hade tänkt mig. Och hur är detta nu det viktigaste jag gjort i mitt lvi, undrar du kanske nu? Nej, nej, nej, den punkten har jag inte kommit till än, lugna ner dig. Det kommer... så småningom.
Min tradition på påskafton säger att jag ska gå premiärrundan runt Hallsjön. Men så blev det inte riktigt. Dels har jag redan gått den rundan ett par gånger, premiären var redan på trettondagsafton. Dels gick jag inte runt hela, mest pga snön (som jag precis skrev inte var så mycket?). Den lite klippigare delen av stigen runt sjön kändes inte helt bra att prommenera på själv, även med tanke på att det inte finns mobiltäckning där... Men jag gick nästan runt halva, och sen tillbaka, så det får väl godkännas ändå...
Men så.... I bilen på väg hem ringer min mor och berättar att mormor än fortfarande ligger på sjukhuset på grund av hjärtat, men att det nu var bättre än tidigigare i veckan iaf. Inte så mycket mer tänkte jag på det då. Kände mig mest glad över att det såg bättre ut, och åkte hem och duschade och satte mig och betraktade min lista, för att bocka av punkten att göra eld i snö.
Dagen låg ju framför, och jag hade inget planerat. I år blev en påsk helt utan påskmat och påskgodis, på gott och ont. Mest gott tror jag faktiskt. Ägg och påskgodis i all ära, men varför liksom. Ägg kan jag äta när jag vill, bara jag har lite tur att lyckas med äggkokningen, vill säga... Så jag tänkte; "Vad ska man hitta på idag då?". Och när man då sitter med listan framför sig, så är det ju bara att bläddra igenom tills man hittar en som passar för dagen. Så jag tänkte att jag skulle fortsätta rivstarten av listan och ändå göra en av dom där "löjligt lätta" punkterna som jag funderat på att ändra. Den tveklöst lättaste punkten då framstog som om det var Punkt 45: "Köpa blommor till någon". Det ska dock tilläggas att när jag skrev punkten så var det med tanke att det inte "någon" inte skulle vara flickvän, tilltänkt flickvän eller dyligt.
Så, vem kan tänkas bli glad av en oväntad påskblomma och besök av mig sådär på påskafton? Tankarna gick direkt till mormor, förmodligen med tanke på senaste telefonsamtalet. Sagt och gjort, iväg till blomsteraffären och köpa första bästa blomma. Jag är mycket för det-är-tanken-som-räknas-blommor. Eller ja, för mig är de flesta blommor sånna. Speciellt när det är jag själv som köper dom. En såndär blomma som jag själv kanske inte är jättesnygg att ha i mitt eget fönster, men som andra kanske uppskattar, och hur som helst så är det i alla fall tanken som räknas. Och i det här fallet så kan det inte bli tydligare än så tycker jag.
När jag kom till sjukhuset och mormors rum så slogs jag först av att hon var så pigg så att hon satt uppe, inte ens satt i sängen, utan satt vid fönstet. Jämnfört med förra veckan när jag träffade henne och hon inte gjorde annat än ligga kvar i sängen och såg väldigt svag ut. Jag överlämnade blomman och en flaska Loka, som jag vet att hon föredrog att dricka på sjukhuset. Vi pratade om allt och alla, rebelliskt nog struntade vi att besökstiden tog slut men till slut så kom vi till en såndär punkt när det kändes som allt som skulle sägas, var sagt och vi bara satt och tittade på varann för en stund. Hon tackade för att jag "unnat henne min dyrbara tid", men jag kände att jag skulle kunna sitta där i evigheter. Vad betyder tiden, i jämnförelse med att få umgås med nån som verkligen betytt mycket i livet.
Jag gick så småningom därifrån, med sann gjädje i själen. Det var så härligt att se att hon verkligen uppskattade att jag kom, och jag inbillar mig att hon förstod att jag inte kom bara för att det är sånt man ska göra när ens mormor ligger på sjukhus om man har tillfälle att titta in och visa att man kanske bryr sig. Och jag kände att jag hade dövat mitt dåliga samvetet för att jag inte besökt henne så mycket senaste halvåret, som jag känner att jag borde ha gjort. Men det besöket kändes som om det var nåt speciellt. Men jag anade verkligen inte vad som skulle komma...
Men så igår kväll, lite drygt ett dygn senare kom chocken. När jag stod i kassan på Hemköp av alla ställen. VM i telefonsamtal i fel tillfälle liksom. Det var pappa som ringde, och jag hörde direkt att han inte ringde för att undra hur det går med spisfläkten, eller för att han ångrat sig och var sugen på golf idag ändå...
Jag vet inte alls vad jag sa, vad jag gjorde eller vad som hände. Nu idag har jag iaf konstaterat att jag fick med mig maten jag handlade, bankkortet är i plånboken och verkar vara rätt betalat av att döma av kontoutdraget. Jag hatar normalt folk som pratar i telefon i kassan, och kassörskan tyckte förmodligen jag var värre än de flesta som gör det, för jag har inget minne av vad jag gjorde under tiden det korta telefonsamtalet varade. Jag bara fann mig själv liggandes i min säng och kände allmän tomhet. Min mormor fanns inte längre. Så var det. Hur jag än försökte så kunde jag inte begripa, hon ska inte försvinna! Hon ska bara finnas där, som hon har gjort hela mitt liv!
En liten stund senare så kom Erik. Vi pratade om allt och alla, men bara lagom mycket om mormor. Och det var nog bra. Ett gäng timmar senare så åkte han hem och jag insåg då att jag kände ett uns av vad jag inbillar mig att mormor kände efter mitt besök. Han är en såndär person, som inte kom för att man ska komma när ens vän behöver, utan för att man kommer för att man bryr sig. Och han vet mycket väl när han ska komma, och hur han ska få mig på andra tankar. Tack Erik!
Men ja, idag är en ny dag. Och klychigt värre första dagen på resten av mitt liv. Ett liv utan en mormor här på jorden. Men hon kommer för alltid ha en plats i mitt hjärta.
Och den där punkten: 45! Den kommer jag känna betyder massor. Slumpen? Nej, ALLT händer av en anledning. Det var meningen att jag skulle köpa en blomma, och att det var mormor som skulle ha den. Det tror jag iaf.
Eventuell fortsättning följer...
Ta väl hand om er alla! Och köp en blomma till "någon"!
6 april 2012
101 saker att göra under 1001 dagar. Day Zero Project
För ett tag sen såg jag att en god vän, Erik, börjat med ett projekt, "Day Zero Project" som innebär att göra 101 saker på 1001 dagar. Jag läste listan och blev lite, eller nej, ganska mycket, inspirerad att göra något liknande. Så härmed tänkte jag försöka skapa en egen sådan lista. Dock känner jag redan nu i skapande-fasen av listan att jag inte riktigt vet var jag ska sätta ribban. Jag vill ju kunna ha en rimlig chans att uppfylla listan, men det ska ju även bli en utmaning. Men, men, vi får väl se var listan slutar.
- Skriva färdigt denna listan
- Tillbringa en långhelg (två övernattningar) i naturen utan mobil/internet/media/klocka/omvärld (max 3 vänner godkänt)
- Dansa bugg med någon (dansade rullstolsbugg på prova-på-dag)
- Åka taxi
- Gå en golfrunda med mindre än 30 puttar
- Se en landskamp i någon sport live
- Se alla Galenskaparna och After Shave-filmer under en vecka (det räckte med en långhelg)
- Träffa en person från twitter som jag inte träffat innan (träffade @kaaakan)
- Klara en månad utan läsk.
- Åka moped
- Skänka minst 1000 kr till välgörenhet
- Se 2 st teater/musikal-föreställningar (0/2)
- Klara att göra 30 armhävningar i rad
- Besöka Eskilstuna Zoo och åka rutschkanan
- Sälja något online (bänkdiskmaskin)
- Bygga en snögubbe
- Lära mig baka scones och baka det 3 gånger (0/3)
- Hjälpa Erik med en punkt på hans lista
- Resa utanför Norden
- Se Galenskaparna och After Shave live
- Baka två olika sorters kakor (0/2)
- Prova geocaching
- Sy gardiner
- Ha med mig matlåda varje dag till jobbet, i en månad (November 2012)
- Göra en tavla av ett foto jag själv tagit
- Besöka femman-huset i Göteborg under december månad utan att svimma eller spy
- Skriva en egen text till en befintlig låt och framföra i ett Youtube-klipp
- Prata engelska med en utlänning i minst 5 minuter
- Skriva en receptsamling med 10 "egna" recept som jag kan tillaga
- Lära mig "Petter och hans fyra getter" utantill
- Lära mig alfabetet på teckenspråk
- Genomleva en vecka utan att använda bil nåt annat än i arbetet, två gånger. (0/2)
- Besöka en svensk stad jag aldrig varit i. (Värnamo sommaren 2012)
- Åka Alliansloppet på under 90 min (medelstora, eller stora på 3 h)
- Gå på proffesionell massage
- Se 3 st Harry Potter-filmer (0/3)
- Hjälpa någon i nöd (Satte på första förband på en huvudblödande man november 2012)
- Se ett helt avsnitt av "Debatt"
- Göra ett fotoalbum
- *CENSUR* (göra nåt som bara jag vet vad det är)
- Besöka fem svenska landskap (5/5) (Halland, Bohuslän, Skåne, Småland, Dalsland)
- Gå på en konsert
- Träna fysisk aktivitet varje dag i en vecka
- Bygga en legomodell
- Köpa blommor till någon (2012-04-07, Mormor) OERHÖRT VIKTIG PUNKT I EFTERHAND!
- Köpa två CDskivor/album (1/2) (Jesus Christ Superstar med Ola Salo)
- Lägga ett pussel på 500 bitar eller mer
- Storhandla så att jag inte behöver handla eller äta mat ute på en vecka
- Bygga en rondellhund eller rondellgiraff och placera ut
- Spara 50 kr för varje genomförd punkt på denna listan, som jag inte får använda förrän deadline för listan. (0/101)
- Gå på en demonstration
- Flyga i flygplan/luftballong/zeppelinare/rymdraket etc
- Fota en vild älg (Slätterna-vägen hösten 2012)
- Snickra en möbel själv
- Ha mindre än 100 "vänner" på Facebook
- Åka färja 3 gånger (ej samma dag) (1/3) (midsommar 2012)
- Bada i badkar
- Klappa en häst i Slottsskogen
- Lära mig klättra
- Ta upp kontakten med en gammal vän
- Handla på nätet 3 gånger (2/3) (teefury x 2)
- Skaffa någons autograf
- Göra ett ärligt försök att mäta mig med ett rekord ur Guiness rekordbok
- Gå på bio själv
- Gå på ett museum
- Lära mig 38 decimaler av pi utantill
- Köpa kläder nånannanstans än i en sportaffär eller Dressann. (Teefury)
- Få bättre handicap i golf än min far
- Simma en kilometer i streck
- Dricka ett glas whiskey
- Gå på en bostadsvisning
- Åka kollektivt en gång
- Leva en vecka utan Twitter eller Facebook
- Besöka två huvudstäder (2/2) (Oslo, Köpenhamn)
- Bjuda någon på tårta eller bakelse på sin namnsdag
- Flytta ihop med någon
- Spela 5 golfbanor jag aldrig spelat tidigare (4/5) (Borås, Bredared, Mariestad, Falköping)
- Göra något av papír maché
- Lära mig svenska och engelska bokstaveringsalfabetet utantill
- Gå i kyrkan 5 gånger (2/5)
- Sitta i passagerarsätet på min egen bil minst 10 mil på en dag
- Spela brännboll
- Lära mig knyta en slips
- Prommenera runt smörsjön nattetid
- Åka pulka
- Göra upp en eld i naturen när det ligger snö på marken. (2012-04-07 Hallsjön)
- Åka utförskidor
- Läsa boken "Liftarens guide till galaxen"
- Göra en lista över "1001 filmer du måste se innan du dör" och ha sett minst 500 av dom (även de jag sett innan denna lista skrivits) (0/500)
- Bygga tre pepparkakshus (0/3)
- Skriv minst fem handskriva brev (1/5)
- Bygga nåt av "kapla-stavar" från golv till tak
- Gå en kurs
- Läsa boken "En skruv lös"
- Organisera alla mina filmer i bokstavsordning
- CYKLA hemifrån till ett IKEA, köpa något och cykla tillbaka.
- Bygga upp bilbanan i min lägenhet, om än bara provisoriskt
- Testa på en ny sport (rullstolshandboll höst/vinter 2012)
- Skriva en självbiografi om min uppväxt
- Inte äta snabbmat på en månad
- Prata med en kändis
1 mars 2012
Saknar...
Jag saknar nån att värma och värmas av när jagsover.
Jag saknar sommaren, och golf-söndagarna med pappa.
Jag saknar scoutingen. Inte främst som ledare för busiga scouter, utan som busig scout.
Jag saknar hunden i mitt liv (Nej, inte Betty)
Jag saknar tonårscaféerna i kyrkan.
Jag saknar att laga mat ihop med någon.
Jag saknar nån som somnar i mitt knä till en actionfilm.
Jag saknar att somna i någons knä till stolthet och fördom.
Jag saknar det bekymmersfria livet som tonåring.
Good times are gone forever.
Men varför sakna, när man kan längta? Jag vet inte riktigt vad jag längtar efter, men nu längtar jag ganska mycket tills dess...
Jag saknar sommaren, och golf-söndagarna med pappa.
Jag saknar scoutingen. Inte främst som ledare för busiga scouter, utan som busig scout.
Jag saknar hunden i mitt liv (Nej, inte Betty)
Jag saknar tonårscaféerna i kyrkan.
Jag saknar att laga mat ihop med någon.
Jag saknar nån som somnar i mitt knä till en actionfilm.
Jag saknar att somna i någons knä till stolthet och fördom.
Jag saknar det bekymmersfria livet som tonåring.
Good times are gone forever.
Men varför sakna, när man kan längta? Jag vet inte riktigt vad jag längtar efter, men nu längtar jag ganska mycket tills dess...
29 februari 2012
Dagens ilandsproblem
Idag kom jag och tänka på ett problem som jag har fått höra och erfara att det är väldigt typiskt svenskar. Jag var och jobbade på ett ställe som i princip består av två stora hallar, med en vanlig dörr för att ta sig från ena hallen till den andra. Under ett tag innebar mina arbetsuppgifter att jag passerade denna dörr fram och tillbaka ganska frekvent. Just då stod de fyra andra personer som var med på bygget och samtalade. ALLA stod precis vid dörröppningen trots at det fanns två stora hallar med enorma ytor. 6 gånger på 5-10 minuter gick jag förbi där, och genom ett litet "ursäkta mig" fick jag dom att flytta på sig så jag kunde komma förbi, och ändå stog dom kvar där varje gång.
Detta fenomen fick jag uppenbarat för mig för nåt år sen av en kompis som hävdade att det var typiskt svenskar. Alltid precis vid dörrar t.ex. utanför butiker, eller precis nedanför/ovanför rulltrappor etc står folk och samtalar. Varför inte ta några steg åt sidan, det bode kännas bättre för både dom som står där och dom som ska passera. Jag har sen dess funderat mycket på det nästan varje gång jag handlar och det har blivit att jag retar mig så enormt mycket på det.
Jag vet att jag kanske låter grinig, men som sagt borde det vara bättre för alla inblandade.
Detta fenomen fick jag uppenbarat för mig för nåt år sen av en kompis som hävdade att det var typiskt svenskar. Alltid precis vid dörrar t.ex. utanför butiker, eller precis nedanför/ovanför rulltrappor etc står folk och samtalar. Varför inte ta några steg åt sidan, det bode kännas bättre för både dom som står där och dom som ska passera. Jag har sen dess funderat mycket på det nästan varje gång jag handlar och det har blivit att jag retar mig så enormt mycket på det.
Jag vet att jag kanske låter grinig, men som sagt borde det vara bättre för alla inblandade.
28 februari 2012
Tankar... Kanske lite för många tankar?
När jag gick i gymnasiet så kommer jag ihåg en dag då en klasskompis, som jag inte stod så jättenära egentligen, sa till mig "Marcus, du tänker väldigt mycket". Det han egentligen menade var att jag väldigt ofta, när jag hade förslag på saker och ting och så, inledde meningarna med "jag tänker att om man gör så här..." tex. Men det han sa har ända sen dess ekat kvar lite i mitt huvud. För trots att jag förstod varför han sa det, och att det egentligen bara var ett kul citat, så tänkte jag ändå att jag förmodligen faktiskt tänker för mycket ibland, och så tänkte jag vidare på det. Och efter ett tag när jag tydligen bara stått där och sett dum ut, utan att svara på hans kommentar så insåg jag att så måste vara fallet. Vart vill jag komma med detta då? Egentligen vet jag inte riktigt, men jag vill minnas att jag hade en tanke med det...?
Ibland tänker jag att jag tappat tron på männskligheten. Idag har varit lite av en sån dag. Jag har sedan länge fattat att det finns folk som gör andra illa, dödar, sårar och sviker, i vår värld. Men när nån som man verkligen stått nära sviker så börjar jag fundera. Om vi inte kan behandla dom som står oss närmast, och som var dag bryr sig om en, hur ska det då gå för männskligheten. Det är dagar som denna som filmen (jag har inte läst boken, men trots att den i mycket är olik filmen så gissar jag att grunddilemmat är det samma) "Liftarens guide till galaxen" har en skrämmande poäng.
För att samanfatta filmen dilemma ytterst snabbt så handlar det om en man som får reda av en utomjording att hela planeten Jorden ska rivas till förmån för en intergalaktiskt motorväg. En av anledningarna till rivningen är även att människan har förstört Jorden och människans syfte genom att sluta älska varandra. Hur det går i slutändan kanske man kan lista ut, men vägen till slutet är väldigt intressant. Jag brukar se den filmen ungefär en gång i månaden, men nu har jag inte sett den sen precis före jul, och känner att så fort det finns tid över så är det den filmen som blir nästa. Jag har egentligen svårt att förstå hur man kan se en film flera gånger, speciellt så ofta men den filmen är speciell. Nästan varje gång jag ser den så upptäcker jag nya sidor av filmen. Jag har även bestämt att nästa bok jag läser, om jag nånsin läser en bok till, som i så fall kommer bli mitt livs 7e lästa bok, ska bli Liftarens guide till galaxen.
Men tack och lov, så finns det fortfarande några få människor som vill väl. Som till och med vill främlingar väl. Jag vet att jag nämnde det i gårdagens inlägg, men jag är fortfarande smått chockad över att det finns sånna människor. Jag önskar att jag var än mer en sådan människa.
Nu ikväll har jag förresten varit och tränat rullstolsinnebandy. Jag skulle vilja tillägga "som vanligt på tisdagar". Men det senaste tisdagarna och torsdagarna har inte varit "som vanligt". För snart fyra veckor sen, på en firmafest med bowling så skadade jag nämligen höger långfinger, som har påverkat mig ända sen dess. Jag var visserligen och försökte träna förra tisdagen, men då var det riktigt jobbigt med fingret. Att skjuta var omöjligt. Idag var det helt annat. Jag kunde köra i princip för fullt, vilket kändes som om jag var helt slut efter att inte tränat på så många veckor. Och skotten... Mina skott idag satt nästan bättre än innan jag skadade fingret. Mest stolt blev jag över ett av de längsta målen jag gjort, från ungefär tre fjärdedelar av plan. Egentligen borde det varit helt galet att jag ens tänkte att det inte skulle vara omöjligt att göra mål i det läget, och jag kände att jag borde egentligen blivit mer förvånad att den gick in, men på nåt sätt inbillade jag mig att det var ett bra läge, speciellt eftersom jag kännt att prickskjutningen stämmt bra innan. Men nog hände det att jag kände av fingret. Fick bl.a. ett skott på handen så det smärtade till en stund, men då tänkte jag bara på vad mina befäl i lumpen brukade säga "Pain is temporary, glory forever"(ungefär: smärta är tillfälligt, ära för evigt). Och glory, det hade jag ju redan lite i och med det lite speciella målet.
Andra tankar som varit ganska frekventa senaste tiden är tankar om framtiden. Jag har en ganska klar bild om var jag är på väg i livet. Men jag känner mig väldigt osäker på hur jag ska hitta dit. Den rakaste vägen kanske inte alltid är den lättaste eller bästa, liksom. Jag var lite inne på det igår också, men jag har som sagt senaste månaden kommit på smått vad jag vill med mitt liv, och vad jag vill tro på och så.
Men tron är ju inte allt. Ibland börjar jag känna mig gammal. Det brukar talas om kvinnors biologiska klocka, men jag tror faktiskt att även jag har en sådan. Drömmen om en familj och nya vänner har blivit allt större på senare tid. Och jag vet inte var jag ska ta vägen ibland. Går det inte bara att trycka på nån knapp, så att man kommer dit, till den där tryggheten, och underbara känslan? Var hittar man kärlek, vänskap och omtanke? Och alla dessa dejting-sidor som finns på nätet. Är det verkligen så man hittar kärleken? Ska man betala för att få kärlek? Jag kanske låter som en piratpartist nu, men jag tycker att alla dejtingsidor borde på nåt vis vara gratis "love want to be free". De flesta i min ålder som har träffat nån har gjort det antingen på nätet eller på krogen. Själv vet jag inte riktigt vad jag ska på krogen och göra, och har svårt att tänka mig att det är där som jag skulle hitta kvinnan i mitt liv. Ibland önskar jag att allt bara var som på film. Att det bara händer liksom. Att Julia Roberts plötsligt stiger in i min lilla bokhandel, eller att jag plötsligt möter Kate Winslet längst fram i fören på en båt till det förlovade landet, om ni förstår vad jag menar. Den där kärleken som plötsligt och oväntat dyker upp mitt i vardagens jäkt, och allt bara känns så bra med en gång. Finns det ens nåt sånt, ska jag fortsätta drömma om det, eller ska jag lita på nån dejtingsida som räknar ut att det finns 27 personer i västa götaland som passar mig till mer än 95%, som om man kunde räkna ut kärlek. Eller kan man det? Finns det vetenskap om det...?
Ikväll känner jag att jag har oerhört många tankar som vill ut. Det ovan är bara ett axplock av vad jag tänker och tycker just nu, men det är nog dom största och mest frekventa tankarna just nu, och det är ju faktiskt en dag imorgon också, som det så klychigt heter. Och jag är behov av sömn just nu, så jag måste nog ändå avsluta skrivandet här för idag och önska er alla en god natt, eller god morgon om ni läser detta på dagen. Eller så väljer ni bara nåt av följande alternativ, utefter var i livet ni befinner er (det är faktiskt ok att välja fler alternativ också):
God...
1: natt
2: morgon
3: förmiddag
4: dag
5: middag
6: eftermiddag
7: kväll
8: afton
9: fortsättning
10: fiskelycka
11: jul
12: be with you.
Ibland tänker jag att jag tappat tron på männskligheten. Idag har varit lite av en sån dag. Jag har sedan länge fattat att det finns folk som gör andra illa, dödar, sårar och sviker, i vår värld. Men när nån som man verkligen stått nära sviker så börjar jag fundera. Om vi inte kan behandla dom som står oss närmast, och som var dag bryr sig om en, hur ska det då gå för männskligheten. Det är dagar som denna som filmen (jag har inte läst boken, men trots att den i mycket är olik filmen så gissar jag att grunddilemmat är det samma) "Liftarens guide till galaxen" har en skrämmande poäng.
För att samanfatta filmen dilemma ytterst snabbt så handlar det om en man som får reda av en utomjording att hela planeten Jorden ska rivas till förmån för en intergalaktiskt motorväg. En av anledningarna till rivningen är även att människan har förstört Jorden och människans syfte genom att sluta älska varandra. Hur det går i slutändan kanske man kan lista ut, men vägen till slutet är väldigt intressant. Jag brukar se den filmen ungefär en gång i månaden, men nu har jag inte sett den sen precis före jul, och känner att så fort det finns tid över så är det den filmen som blir nästa. Jag har egentligen svårt att förstå hur man kan se en film flera gånger, speciellt så ofta men den filmen är speciell. Nästan varje gång jag ser den så upptäcker jag nya sidor av filmen. Jag har även bestämt att nästa bok jag läser, om jag nånsin läser en bok till, som i så fall kommer bli mitt livs 7e lästa bok, ska bli Liftarens guide till galaxen.
Men tack och lov, så finns det fortfarande några få människor som vill väl. Som till och med vill främlingar väl. Jag vet att jag nämnde det i gårdagens inlägg, men jag är fortfarande smått chockad över att det finns sånna människor. Jag önskar att jag var än mer en sådan människa.
Nu ikväll har jag förresten varit och tränat rullstolsinnebandy. Jag skulle vilja tillägga "som vanligt på tisdagar". Men det senaste tisdagarna och torsdagarna har inte varit "som vanligt". För snart fyra veckor sen, på en firmafest med bowling så skadade jag nämligen höger långfinger, som har påverkat mig ända sen dess. Jag var visserligen och försökte träna förra tisdagen, men då var det riktigt jobbigt med fingret. Att skjuta var omöjligt. Idag var det helt annat. Jag kunde köra i princip för fullt, vilket kändes som om jag var helt slut efter att inte tränat på så många veckor. Och skotten... Mina skott idag satt nästan bättre än innan jag skadade fingret. Mest stolt blev jag över ett av de längsta målen jag gjort, från ungefär tre fjärdedelar av plan. Egentligen borde det varit helt galet att jag ens tänkte att det inte skulle vara omöjligt att göra mål i det läget, och jag kände att jag borde egentligen blivit mer förvånad att den gick in, men på nåt sätt inbillade jag mig att det var ett bra läge, speciellt eftersom jag kännt att prickskjutningen stämmt bra innan. Men nog hände det att jag kände av fingret. Fick bl.a. ett skott på handen så det smärtade till en stund, men då tänkte jag bara på vad mina befäl i lumpen brukade säga "Pain is temporary, glory forever"(ungefär: smärta är tillfälligt, ära för evigt). Och glory, det hade jag ju redan lite i och med det lite speciella målet.
Andra tankar som varit ganska frekventa senaste tiden är tankar om framtiden. Jag har en ganska klar bild om var jag är på väg i livet. Men jag känner mig väldigt osäker på hur jag ska hitta dit. Den rakaste vägen kanske inte alltid är den lättaste eller bästa, liksom. Jag var lite inne på det igår också, men jag har som sagt senaste månaden kommit på smått vad jag vill med mitt liv, och vad jag vill tro på och så.
Men tron är ju inte allt. Ibland börjar jag känna mig gammal. Det brukar talas om kvinnors biologiska klocka, men jag tror faktiskt att även jag har en sådan. Drömmen om en familj och nya vänner har blivit allt större på senare tid. Och jag vet inte var jag ska ta vägen ibland. Går det inte bara att trycka på nån knapp, så att man kommer dit, till den där tryggheten, och underbara känslan? Var hittar man kärlek, vänskap och omtanke? Och alla dessa dejting-sidor som finns på nätet. Är det verkligen så man hittar kärleken? Ska man betala för att få kärlek? Jag kanske låter som en piratpartist nu, men jag tycker att alla dejtingsidor borde på nåt vis vara gratis "love want to be free". De flesta i min ålder som har träffat nån har gjort det antingen på nätet eller på krogen. Själv vet jag inte riktigt vad jag ska på krogen och göra, och har svårt att tänka mig att det är där som jag skulle hitta kvinnan i mitt liv. Ibland önskar jag att allt bara var som på film. Att det bara händer liksom. Att Julia Roberts plötsligt stiger in i min lilla bokhandel, eller att jag plötsligt möter Kate Winslet längst fram i fören på en båt till det förlovade landet, om ni förstår vad jag menar. Den där kärleken som plötsligt och oväntat dyker upp mitt i vardagens jäkt, och allt bara känns så bra med en gång. Finns det ens nåt sånt, ska jag fortsätta drömma om det, eller ska jag lita på nån dejtingsida som räknar ut att det finns 27 personer i västa götaland som passar mig till mer än 95%, som om man kunde räkna ut kärlek. Eller kan man det? Finns det vetenskap om det...?
Ikväll känner jag att jag har oerhört många tankar som vill ut. Det ovan är bara ett axplock av vad jag tänker och tycker just nu, men det är nog dom största och mest frekventa tankarna just nu, och det är ju faktiskt en dag imorgon också, som det så klychigt heter. Och jag är behov av sömn just nu, så jag måste nog ändå avsluta skrivandet här för idag och önska er alla en god natt, eller god morgon om ni läser detta på dagen. Eller så väljer ni bara nåt av följande alternativ, utefter var i livet ni befinner er (det är faktiskt ok att välja fler alternativ också):
God...
1: natt
2: morgon
3: förmiddag
4: dag
5: middag
6: eftermiddag
7: kväll
8: afton
9: fortsättning
10: fiskelycka
11: jul
12: be with you.
27 februari 2012
Livets små och stora bekymmer och tankar
Ni som mot förmodan hållt koll på denna bloggen vet att jag på senare tid mest bloggat när jag har haft starka känslor. Oftast då negativa känslor. Gårdagens melodifestivaldiktsflumm var väl nåt man kan kategorisera in bland de negativa starka känslorna, även om det kanske inte var så jätteuppenbart.
Men redan under eftermiddagen vändes synen på det inträffade drastiskt och det kom stöd från ett oerhört oväntat håll. Och det glädjer mig enormt (saknar lämpligt superlativ). Dagens inlägg kan alltså definitivt inte kategoriseras ihop med inläggen med negativa känslor.
Som så ofta med starka känslor så handlar det som var så negativt igår även denna gången om kärlek. Jag har inte varit så flitig på att uppdatera bloggen, men tidigare i år träffade jag vad jag snart trodde var kvinnan i mitt liv. Det kändes som om det var som i en film. Men till slut fick jag reda på att det inte var som film fullt ut. I filmer är allt ofta sådär perfekt. I det här fallet hade hon en hemlighet. EN hemlighet, kanske nu tänker inte är låter så farligt, men av respekt kan jag självklart inte gå in på helheten, men det var illa nog. Har nog aldrig kännt mig så sviken. Men samtidigt känner jag att jag är glad att det kom fram så tidigt, så jag sörjer inte det.
Men nog om det. Eller? På väg hem från den måndagstraditionella pubquizen på bishops hade jag massa inspiration om saker att skriva om, men nu minns jag inte vad jag tänkte på att jag skulle skriva, så känns som om resten av inlägget kommer bli massa flum.
Men jo. På senare til har jag tänkt mycket livet. Både i stort och smått. Bland annat har jag väl på sätt och vis litegrann hittat tillbaks till nåt liknande den tron jag haft under mina yngre år. Jag säger inte att jag är överaktivt kristen som jag kanske en gång var, men jag är inte som jag sagt senaste åren "en gång kristen med många kristna värderingar kvar", längre. Känner mig rätt nöjd med det får jag säga, även om det kan bli än bättre, så klart.
I lördags (som nybliven singel och allt) gick jag på teateruppsättningen av Bibeln. När jag köpte biljetterna var det ju så klart tänkt att jag skulle gå på den med min flickvän, men nu föll det ju sig så att det inte var att tänka på längre. Efter ett utrop på sociala medier så fick jag till slut en ersättare; en ganska avlägsen väns lillebror. Det var helt klart trevligt. Osvenskt, men trevligt. Jag har iofs träffat honom tidigare, men aldrig umgåtts så på tu man hand. Alltid spännande med "nya" möten. Vad gäller teateruppsättningen så kan jag väl säga att den inte riktigt levde upp till förväntningarna. 4 timmar och 40 min lång var den. Visserligen inklusive två pauser. I alla recensioner stog det att man inte skulle avskräckas av det, för att tiden märkte man aldrig av. Men nog gjorde man det. Två akter hade varit lagom. Lite mindre monologer så skulle helheten vara bättre. Dock var den ändå väldigt välspelad och väldigt duktiga skådespelare, men som helhet var det ändå en besvikelse.
Mer tankar om livet. Jag har på senare tid upptäckt vad vi (läs jag) blir mer och mer beroende av sociala medier, i synnerhet då Facebook. Och det skrämmer mig, att man alltid måste vara uppkopplad, och alltid veta allt om alla. Även folk man inte träffat på år och dar. Eller ens träffat alls. Jag tänkte först då att jag skulle ta bort alla "vänner" som jag inte frekvent umgås med och eller håller nära mitt hjärta. Ganska snabbt insåg jag att min s.k. vänlista i så fall skulle bli väldigt kort, och det var lite på den vägen jag även insåg att det är mycket viktigare att umgås och bry sig om dom man verkligen håller av i verkliga livet. Ja, Facebook är en del av verkliga livet, och jag förstår att det är ett bra komplement när avståndet kan vara ett bekymmer. Men det ska inte vara främsta sociala umgänget, och varför ska man ständigt vara uppkopplad och kontaktbar? Jag låter kanske gammal, men i många fall tror jag det var bättre förr när man inte kunde bli nådd var och när som helst.
På grund av det så bestämde jag mig igår helt apropå ingenting att ha en mobilfri dag igår. Bortsett från att jag använde den för att beställa pizza så använde jag den inte en enda gång under hela dagen. Än en gång kände jag mig nöjd. För att toppa detta så bestämde jag mig för att idag vara helt utan Facebook. Jag fuskade redan under dygnets första minut med att skicka två grattis-inlägg till s.k. vänner som tyvärr blivit lite för avlägsna för min egen trivsel. Men i övrigt har det varit noll Facebook. För en tid sen var jag så beroende av Facebook att jag aldrig skulle kunna tänka mig ett helt dygn utan det. Men nu känner jag att jag mår inte illa, får inte panikutbrot, humörsvängningar eller sucidala tankar (ursäkta svengelskan). Därför har jag bestämt att fortsätta i samma linje. Ingen facebook imorgon heller alltså.
En vän har skapat listan "101 saker att göra under 1001 dagar" och jag har länge funderat på efterapa det, och skriva en egen sådan lista. En månad utan facebook skulle kunna vara en punkt känner jag. Men den listan får bli ett senare skede, och i så fall kommer det förmodligen nämnas här. Att blogga frekventare skulle på nåt vis kunna vara en annan punkt...
Helt plötslig dök det upp många tankar att skriva om, men nu får vara nog för ikväll, så håll till godo med det, så hoppas jag återkomma snart igen (ja, jag vet att jag skrivit det varje gång innan ett långt uppehåll, men nån gång kanske jag bryter den trenden...)
God natt och ta väl hand om er och era nära. Och som jag lärde mig igår, kanske inte nödvändigtvid bara era nära. Man kan göra underverk genom några korta ord till en mer eller mindre främling. Så jag rekomenderar alla att göra nåt så osvenskt som att upprätta kontakt med nån du inte känner. Det kan vara att ge ett leende mot nån på stan, kommentera en tweet från nån du aldrig kommenterar eller en kort men inte nödvändigtvis flirtig komplimang till nån du träffar. Du anar kanske inte vad det kan betyda, och i många fall kanske du inte ens vet i efterhand vad det har betytt för personen, men jag vet vad det kan betyda för en person i behov av ens en liten omtänksam gärning. Så visa vad ni bryr er om! God natt
Men redan under eftermiddagen vändes synen på det inträffade drastiskt och det kom stöd från ett oerhört oväntat håll. Och det glädjer mig enormt (saknar lämpligt superlativ). Dagens inlägg kan alltså definitivt inte kategoriseras ihop med inläggen med negativa känslor.
Som så ofta med starka känslor så handlar det som var så negativt igår även denna gången om kärlek. Jag har inte varit så flitig på att uppdatera bloggen, men tidigare i år träffade jag vad jag snart trodde var kvinnan i mitt liv. Det kändes som om det var som i en film. Men till slut fick jag reda på att det inte var som film fullt ut. I filmer är allt ofta sådär perfekt. I det här fallet hade hon en hemlighet. EN hemlighet, kanske nu tänker inte är låter så farligt, men av respekt kan jag självklart inte gå in på helheten, men det var illa nog. Har nog aldrig kännt mig så sviken. Men samtidigt känner jag att jag är glad att det kom fram så tidigt, så jag sörjer inte det.
Men nog om det. Eller? På väg hem från den måndagstraditionella pubquizen på bishops hade jag massa inspiration om saker att skriva om, men nu minns jag inte vad jag tänkte på att jag skulle skriva, så känns som om resten av inlägget kommer bli massa flum.
Men jo. På senare til har jag tänkt mycket livet. Både i stort och smått. Bland annat har jag väl på sätt och vis litegrann hittat tillbaks till nåt liknande den tron jag haft under mina yngre år. Jag säger inte att jag är överaktivt kristen som jag kanske en gång var, men jag är inte som jag sagt senaste åren "en gång kristen med många kristna värderingar kvar", längre. Känner mig rätt nöjd med det får jag säga, även om det kan bli än bättre, så klart.
I lördags (som nybliven singel och allt) gick jag på teateruppsättningen av Bibeln. När jag köpte biljetterna var det ju så klart tänkt att jag skulle gå på den med min flickvän, men nu föll det ju sig så att det inte var att tänka på längre. Efter ett utrop på sociala medier så fick jag till slut en ersättare; en ganska avlägsen väns lillebror. Det var helt klart trevligt. Osvenskt, men trevligt. Jag har iofs träffat honom tidigare, men aldrig umgåtts så på tu man hand. Alltid spännande med "nya" möten. Vad gäller teateruppsättningen så kan jag väl säga att den inte riktigt levde upp till förväntningarna. 4 timmar och 40 min lång var den. Visserligen inklusive två pauser. I alla recensioner stog det att man inte skulle avskräckas av det, för att tiden märkte man aldrig av. Men nog gjorde man det. Två akter hade varit lagom. Lite mindre monologer så skulle helheten vara bättre. Dock var den ändå väldigt välspelad och väldigt duktiga skådespelare, men som helhet var det ändå en besvikelse.
Mer tankar om livet. Jag har på senare tid upptäckt vad vi (läs jag) blir mer och mer beroende av sociala medier, i synnerhet då Facebook. Och det skrämmer mig, att man alltid måste vara uppkopplad, och alltid veta allt om alla. Även folk man inte träffat på år och dar. Eller ens träffat alls. Jag tänkte först då att jag skulle ta bort alla "vänner" som jag inte frekvent umgås med och eller håller nära mitt hjärta. Ganska snabbt insåg jag att min s.k. vänlista i så fall skulle bli väldigt kort, och det var lite på den vägen jag även insåg att det är mycket viktigare att umgås och bry sig om dom man verkligen håller av i verkliga livet. Ja, Facebook är en del av verkliga livet, och jag förstår att det är ett bra komplement när avståndet kan vara ett bekymmer. Men det ska inte vara främsta sociala umgänget, och varför ska man ständigt vara uppkopplad och kontaktbar? Jag låter kanske gammal, men i många fall tror jag det var bättre förr när man inte kunde bli nådd var och när som helst.
På grund av det så bestämde jag mig igår helt apropå ingenting att ha en mobilfri dag igår. Bortsett från att jag använde den för att beställa pizza så använde jag den inte en enda gång under hela dagen. Än en gång kände jag mig nöjd. För att toppa detta så bestämde jag mig för att idag vara helt utan Facebook. Jag fuskade redan under dygnets första minut med att skicka två grattis-inlägg till s.k. vänner som tyvärr blivit lite för avlägsna för min egen trivsel. Men i övrigt har det varit noll Facebook. För en tid sen var jag så beroende av Facebook att jag aldrig skulle kunna tänka mig ett helt dygn utan det. Men nu känner jag att jag mår inte illa, får inte panikutbrot, humörsvängningar eller sucidala tankar (ursäkta svengelskan). Därför har jag bestämt att fortsätta i samma linje. Ingen facebook imorgon heller alltså.
En vän har skapat listan "101 saker att göra under 1001 dagar" och jag har länge funderat på efterapa det, och skriva en egen sådan lista. En månad utan facebook skulle kunna vara en punkt känner jag. Men den listan får bli ett senare skede, och i så fall kommer det förmodligen nämnas här. Att blogga frekventare skulle på nåt vis kunna vara en annan punkt...
Helt plötslig dök det upp många tankar att skriva om, men nu får vara nog för ikväll, så håll till godo med det, så hoppas jag återkomma snart igen (ja, jag vet att jag skrivit det varje gång innan ett långt uppehåll, men nån gång kanske jag bryter den trenden...)
God natt och ta väl hand om er och era nära. Och som jag lärde mig igår, kanske inte nödvändigtvid bara era nära. Man kan göra underverk genom några korta ord till en mer eller mindre främling. Så jag rekomenderar alla att göra nåt så osvenskt som att upprätta kontakt med nån du inte känner. Det kan vara att ge ett leende mot nån på stan, kommentera en tweet från nån du aldrig kommenterar eller en kort men inte nödvändigtvis flirtig komplimang till nån du träffar. Du anar kanske inte vad det kan betyda, och i många fall kanske du inte ens vet i efterhand vad det har betytt för personen, men jag vet vad det kan betyda för en person i behov av ens en liten omtänksam gärning. Så visa vad ni bryr er om! God natt
26 februari 2012
Melodifestivaldikt eller bara flum...?
Aldrig aldrig, Ge aldrig upp!
Sanningen,
Shout it out På stormande hav
Why start a fire I din himmel?
Why am i crying?
Fårlåt mig!
Soldiers in The land of broken dreams,
Don't let me down
På väg.
Det går för långsamt - Just a little bit
The girl I mina drömmar,
Baby doll, Kyss mig!
Jag reser mig igen.
Amazing, Mirakel, Mystery, Euphoria, Goosebumps!
Allting blir bra igen
The boy can dance
(Banan med salt och peppar.
Och vem tusan är Chris Isaak?
Ungt blod?)
Sanningen,
Shout it out På stormande hav
Why start a fire I din himmel?
Why am i crying?
Fårlåt mig!
Soldiers in The land of broken dreams,
Don't let me down
På väg.
Det går för långsamt - Just a little bit
The girl I mina drömmar,
Baby doll, Kyss mig!
Jag reser mig igen.
Amazing, Mirakel, Mystery, Euphoria, Goosebumps!
Allting blir bra igen
The boy can dance
(Banan med salt och peppar.
Och vem tusan är Chris Isaak?
Ungt blod?)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)