Hej igen, kära dagbok, eller blogg som det heter nu på 2000-talet... (känner mig gammal)
Som märktes så tog kärleken upp all nattetid då jag tidigare satt och bloggade, så det har inte blivit nåt vidare mycket bloggande senaste 4,5 åren. Som ni dock märker, så bloggar jag däremot nu, vilket innebär att det för tillfället är slut på dom där nätterna fulla av kärlek och gemenskap, och istället sitter jag här ensam (med Barney), spiknykter en fredagsnatt och klinkar på datortangenterna så att dom bildar ett blogginlägg.
Jag ska väl inte gå in så mycket på vad som hänt senaste 4,5 åren, förmodligen vet många av er som läser redan mycket av det. Däremot kan jag säga att det har varit en till stor del underbar period som tyvärr nu är över...
Har nu varit singel i lite drygt 4 månader, vilket känns som en evighet. Känns även som jag både desperat och harmoniskt testat alla kombinationer av så kallad kärlek, som finns, förutom den där rätta, där person A är kär i person B, som i sin tur är kär i person A, och utan att person E kommer in i bilden och ser till att både A och B hatar varandra (<--inspirerad av Olle i Pistvakt, när Eva-Lena vill att han ska följa med honom hem till Dorotea).
Men nu lämnar vi det för den här gången, och hoppar direkt till nattens bravader istället. Det var bland det läskigaste och galnaste jag nånsin gjort...
Till att börja med, ett litet förtydligande; Jag har under hela natten varit spiknykter, och är även det fortfarande, men ibland kan jag komma på idéer som "normalt folk" bara kommer på under influens av alkohol. Nyktra fyllehyss helt enkelt...
Det hela började med att jag satt i min soffa i vardagsrummet och var grymt uttråkad, och funderade på att sätta på en film. Jag har ju på senare tid åtagit mig att försöka titta igenom alla filmer ur boken "1001 filmer du måste se innan du dör", vilket till en början gick i väldigt rask fart, men nu går det betydligt trögare, så jag får nog förlänga den tänkta 5års-perioden till snarare 15 år eller så...
Men åter till ämnet. Sittandes där i soffan, upptäckte jag att kylen var helt tom på drickbart. Eller ja, jag satt ju inte i soffan när jag upptäckte det, utan gick ju till köket... Men, men... Varken cola, mjölk eller ens saft fanns att tillgå, så jag bestämde mig för att ta en nattlig biltur till Statoil.
Dock var det inte vändplats för bilturen på Statoil. Utan istället fortsatte jag. Jag trodde jag var färdig med nattliga bilturer, men i natt behövdes det på nåt vis. "Förr" var nattliga bilturer nåt vi alltid gjorde efter ha varit osams, för att på nåt vis lugna ner oss tillsammans, och försonas eller nåt... I natt var jag dock ensam, bortsett från Sandi Thom, ett kärt återhörande, som jag hade på repeat en enda låt (det var inte punkrocker...!) . Det blev den långa nattbiltur-rundan, inklusive turen upp på Hunneberg. Den där turen vi tog när det var riktigt illa, inte bara att en tesked låg i fel fack i besticklådan... Och uppe på Hunneberg hände det. Då drabbades jag av de där idéerna som dom flesta måste vara påverkade för att komma på så brighta idéer...
Jag stannade till vid en skylt "utsiktsplats". Jag rotade fram en liten billig ficklampa ur handskfacket och tog med den tillsammans med Kex-chokladen och 1,5 liter cola som jag köpt på Statoil nyligen. När jag stänger bilen så slänger jag en titt bak mot bagaget på bilen, och ser golf-bagen som ligger där, sen förra helgen då det var Sverigepremiär. Nyktert fylle-påfund... Jag plockar fram järn-8an ("weapon of choice" inspirerat av Robin Wennerberg) och EN golfboll...
Med händer och armar fulla vänder jag mig mot stigen som till synes går rakt ut i det okända mörkret. Jag testar ficklampan, som lyser men inte mycket mer än så, och jag tänker för mig själv på hur länge batterierna kan tänkas räcka. Jag stänger av den istället och låter ögonen vänja sig vid mörkret så sakta. Efter ett tag blir stigen lite tydligare och jag beger mig av, rakt ut i mörkret. Till saken hör att trots att jag har exploaterat Hunneberg ganska duktigt tillsammans med Victoria och Betty så har jag aldrig gått till den här utkiksplatsen, men jag hade ändå fått för mig att det var väldigt kort att gå.
Så småningom kommer jag fram till utkiksplatsen, och möts av en underbart vacker syn, som tyvärr inte gick att föreviga med mobilkameran. Älven eller kanalen eller vad det nu är, som ringlar sig fram, med Vargön och Vänersborg som bildar ett myller av lampor. Sporadiska bilar som viner fram på vägen till Vargön, en del fortare än andra...
Jag börjar då tveka på mitt nyktra fylle-påfund som jag tidigare vart så bestämd på. Börjar fundera på om det inte finns hus nedanför berget även här. Jag sansar mig helt enkelt, och låter bli med påfundet, och fnissar istället lite åt att situationen, då jag står där halv ett på en fredagsnatt med en järn-8 och en golfboll i vardera hand.
Istället sätter jag mig ner på en klipphäll och njuter av Kex-chokladen och lite cola, medan jag nynnar lite på den där Sandi Thom-låten jag spelat kontinuerligt i bilen. Känner lite svagt hur jag fick lust att ha en öppen eld och ett tält att sedan krypa in i. Även om jag dock känner mig lite otrygg i situationen, som jag förvisso helt och hållet själv försatt mig i. Tänker att jag ska ju vara en sån här natur-freak, som jag en gång var. Det är ju sånt här jag har älskat... Bara jag och naturen...
Efter en stund på klipphällen får jag en stor lust att vråla ett riktigt rejält skrik, rätt ut över landskapet och släppa ut all frustration och argsinthet jag har inom mig och går lös i ett ordentligt vrål som går ut över åkrarna och in i den djupa mörka skogen. Det var riktigt härligt att bara ohämmat få skrika ut. Sen kan man ju undra om det var nån som hörde, och hur mycket dom i så fall undrade vad som föregick...
Med kex-chokladen uppäten och colan halvdrucken så börjar efter ett tag den där fascinationen för ensam med naturen övergå i en otrygg känsla av att jag är långt ifrån bilen, med en vild skog med alla möjliga farliga djur i, mellan mig och bilen. Jag försöker desperat intala mig att det finns knappt några älgar kvar på Hunneberg, då Knugen har skjutit nästan alla. Och vad skulle en älg göra mig, för övrigt?
Smårädd bestämmer jag mig för att ta mig tillbaka till bilen. När jag vänder den upplysta utsikten ryggen, och går mot stigen, som jag till en början inte ens ser i mörkret förstärks obehaget av att vara ensam i nattens vilda, mörka skog. Jag drar snabbt upp ficklampan ur fickan, och sätter på den. Den lyser upp åtminstone området kring mina fötter så att jag ser var jag sätter ner dom. Jag går och går i vad som känns som en evighet, och jag hinner fundera många gånger på om den här stigen var så lång när jag gick dit, eller om jag gått åt fel håll.
Då händer det; som taget ur en klassisk skräckfilm. Ett tydligt knak. Låter som det mest perfekta ljudet man kan få av att bryta av en pinne, och det lät så nära så att jag skulle trott att det var jag som trampade på en gren, om jag nu inte känt att marken under mig var plan. Jag riktar hastigt ficklampans sken mot det håll ljudet kom ifrån, och stelnar till av vad jag får se. Det svaga ljuset från lampan lyser upp lite sly, precis framför mig, och nånstans längre in i skogen syns två vita prickar och kraftigt reflekterar det lilla ljus som kommer ut från ficklampan. Jag ser inte vad prickarna sitter på, men förstår att det måste vara ögon, förmodligen på en stor älg, då dom är belägna över huvudhöjd på mig.
Jag står still och bara tittar på prickarna, som verkar stå minst lika still, och bara titta tillbaka i vad som känns som en evighet. Jag hinner knappt tänka tanken att det inte kan vara ögon, som är så stilla och klart lysande, då dom plötsligt försvinner, för att komma tillbaka en bråkdel av en sekund senare. Det var helt klart älgen som blinkade.
Jag försöker klura ut vad jag ska göra. Många tankar far genom skallen. Jag tänker på vad jag läst om (förvisso amerikanska) aggressiva älgar i "I värsta fall - en överlevnadshandbok för extrema situationer". Road men samtidigt skrämd av att jag för en gångs skull åtminstone nästan hamnat i en situation som är nämnd i boken, tänker jag på där det står att man ska lägga sig i ett dike som befinner sig lägre än älgens klövar, då älgar är blinda på allt som befinner sig lägre än klövarna, på nåt märkligt vis. Det står även att om man trots det skulle råka bli trampad på av älgen så ska man ligga still och vara tyst för att inte skrämma älgen... Därmed var det alternativet utraderat som alternativ i vad jag skulle ta mig till.
Jag greppar istället järn-8 lite hårdare, samtidigt som jag tänker på en annan lärdom. Det var ett Youtube-klipp jag såg en gång, med ett gäng som var inspirerade av Mythbusters, och dom testade myten att om man skulle slå ihjäl någon med en golfklubba, att drivern då var bästa klubban att använda. Dom kom fram till att järn-7an var ultimata dödsvapnet, och den perfekta kombinationen av räckvidd, lätthanterlighet och skadeverkan. Gladde mig åt att järn-8an var väldigt snarlik ultimata vapnet i golfbagen, ifall jag nu på nåt märkligt vis skulle bli attackerad av denna bjässe. (Är det normalt att ens tänka tanken att försvara sig mot en älg, med hjälp av en järn-8?)
Jag börjar vettskrämd komma in på tanken om mitt tidigare djungelvrål ute vid utsikten lät som ett parningsläte för älgar och att det kunde vara en brunstig tjur som stod framför mig där i mörkret. Det är väl parningssäsong nu och allt... Nästan samtidigt tänkte jag, att om det här hade varit en klassisk skräckfilm så var det ungefär nu jag skulle bli oförvarnat attackerad bakifrån då jag länge bara glott enbart på de två vita lysande prickarna i mörkret och inget annat. En obehaglig känsla av att nåt var bakom mig ville få mig att vända mig om och titta efter, men jag ville verkligen inte släppa ögonen ur sikte, och tänkte att det var bara min hjärna som tänkte lite för mycket, som så ofta förr, och att jag inte är med i nån skräckfilm, utan att jag bara är ute på en skogspromenad, i en helt ofarlig svensk skog.
Sansad och lugn så fick jag en plötslig snilleblixt. Jag greppar golfklubban i vänsterhanden där jag redan håller ficklampan och stoppar ner högerhanden i fickan och gräver runt. Ganska snabbt hittar jag bilnyckeln och trycker genast på lås-upp-knappen. Strålkastarna på bilen tänds. Jag förvånas av hur nära bilen står, uppskattningsvis 20-30 meter ifrån mig. Samtidigt förvånas jag över hur långt bort ägaren till ögonen, som jag nu ser konturerna av, står. Vad jag trodde var bara nån meter ifrån mig var snarare 15 meter in i skogen. Den stora älghanen som blir svagt upplyst av bilen tittar mot bilen och vänder sig sedan om och lunkar förvånansvärt stillsamt och tyst in i mörkret, bort från mig.
Jag småjoggar med järn-8, en halvtom cola och en ficklampa i händerna (golfbollen ligger sen tidigare i fickan), till bilen och hoppar in. Jag låser bilen (som om älgar skulle kunna öppna bildörrar?!) och sätter på helljuset, utan att se älgen som stirrat så på mig tidigare. Än en gång undrar jag vad som egentligen är så skrämmande med älgar. Dom är väl inte direkt argsinta om man inte stör dom eller tränger dom. Älgar äter ju inte direkt människor, såvitt jag vet... Samtidigt undrar jag om älgen inte var minst lika rädd för mig, som plötsligt dök upp, med en märklig tingest i handen. Kände mig plötsligt fruktansvärt fånig, som bara sekunder tidigare hade varit nästintill livrädd, när jag satt där trygg och inlåst i min trygga bil.
På vägen hem började jag fundera på om det som nyss hände verkligen hade hänt eller ej. Kan jag ha somnat i bilen, uppe på berget och drömt detta? Det var så surrealistiskt så jag vet inte vad... Samtidigt vittnade leran på skorna att jag varit ute, och järn-8an låg utanför bagen...
Såhär i efterhand var det en grymt häftig upplevelse, och bara utsikten över ett nattligt Vargön, Vänersborg och till viss del Trollhättan var häftigt nog. Dock lär jag nog aldrig göra om det, trots att jag vill tro att det aldrig var nån fara...
Så går det när man inte har nån cola kvar i kylen...
